Intervjuer

Intervju med John Gustavsson om hans böcker om Finnvedens arkeologi: ”Det förhistoriska Finnveden” och ”Finnvedens ABC”. 2012-01-10

Vad var det som fångade ditt intresse med just Finnveden?
Det hela började av en ren slump. Jag skulle avsluta en grundutbildning i arkeologi på Stockholms universitet med en trebetygsuppsats. Vad skulle jag välja för ämne? En vän till mig föreslog ett område i mina hemtrakter i nordvästra Småland, då jag ändå besökte mina anförvanter där.
– Är du inte klok, sa jag, där finns bara mo och skogstrakter.
– Det vet du inte förrän du undersökt saken, blev hans svar.
Till min förvåning fanns det underlag för en tre-betygsuppsats, ja även till de böcker om Finnveden som jag nu skrivit: ”Det förhistoriska Finnveden” och ”Finnvedens ABC”.
De idéer och hypoteser som framförs i boken ”Det förhistoriska Finnveden” föddes under ett projektarbete vid Statens Historiska Museum (SHM) 1977–1979.

Vad hoppades du finna/vad hade dina efterforskningar för inriktning
Syftet med boken/böckerna är att ge en bebyggelsearkeologisk analys av området Finnveden. Området och överlag Småland är styvmoderligt behandlat trots sina många fornlämningar.   Före Sverige fanns det många regioner i det som nu är Sverige. Finnveden är ett av dessa som kom att ingå i Sverige. Inom Finnveden fanns mindre områden som t. ex Sunnerbo, Västbo och Östbo. Fornlämningarna kan genom att man undersöker deras utspridningsbild visa på dessa områden. Det vore önskvärt att göra bebyggelsearkeologiska analyser över hela landet. Detta är numera möjligt genom den riksomfattande inventering av fornlämningar som ägde rum 1938–1977.

Hur har du gått till väga i dina efterforskningar
Underlaget för analysen är fornlämningarna och i viss mån fornfynden. Detta material åter-finns på SHM och Riksantikvarieämbetet (RAÄ) samt Antikvarisk Topografiska Arkivet (ATA). Där finns anteckningsböcker och specialpreparerade ekonomiska kartblad från den lands-omfattande inventering som ägde rum 1938 – 1977 (SHM och RAÄ) samt äldre anteckningar och brev från alla rikets socknar (ATA), allt detta öppet för allmänheten.
Vad gäller de ortnamn som nämns i böckerna har jag varit hos Ortnamnsarkivet i Uppsala (OAU) och hämtat uppgifter där, också detta arkiv är öppet för allmänheten. Andra uppgifter har kommit fram genom kontakter med hembygdsföreningar i mina hemtrakter. Litteratur utgivna från länsmuseerna i Jönköping och Växjö finns med liksom arkeologisk och annan vetenskaplig litteratur, t.ex. om pollenanalyser i området. Länsmuseerna i Jönköping och Växjö har besökts.

Hur har Uppsala universitet varit till hjälp?
Till att börja med så har jag en fil kand. med arkeologi som huvudämne vid Stockholms Universitet sedan 1977. Vid en utgrävning i Göteborg samma år träffade jag den blivande professorn i Uppsala, Kjel Knutsson. Här föddes det framtida samarbetet med Uppsala universitet, som bland annat haft ett flertal seminarier om boken mellan 2000−2008.

Hur kom du i kontakt med stiftelsen Gustav VI:s fond för svensk kultur?
Detta skedde med professor Kjel Knutssons hjälp.

Vad hoppas du att man som läsare får ut av boken/böckerna?
Ett ökat intresse och kunskap om det förhistoriska Finnveden och Småland. Att få de hypoteser som läggs fram i ”Det förhistoriska Finnveden” satta under diskussion, inte minst då en del av dessa går emot gängse uppfattningar. Så förklaras skillnaden mellan gravfälten från äldre och yngre järnålderns gravfält århundradena e.Kr. som sista steget till det fasta gårdsbruk som fortlevat in till våra dagar, etablerad forskning anger detta i stället till ca 500 f.Kr. i samband med det då inträffade sämre klimatet. Begreppet kungar borde definieras mer än vad som sker inom etablerad forskning för att bli meningsfullt, vilket efterlyses i boken. Sockenbildningen ägde rum i två steg, något som fornlämningsmaterialet och ortnamnen pekar på. För att nämna några saker. Objektivitetsbegreppet tas upp till behandling och här ges ett förslag hur objektiviteten kan förenas med en viss subjektivism.
Böckerna vänder sig både till fackfolk och intresserad allmänhet, vilket var en svår uppgift när det gäller språket. ”Finnvedens ABC” är en komplettering till ”Det förhistoriska Finnveden” men är också utformad så att den kan användas som ABC-bok över Finnveden självständigt.

Snacka om kaos!
En bok av Maria och Angelika Langen

Konsten att aldrig ge upp
Mor och dotter skriver en bok tillsammans

Mamma Maria och dotter Angelika Langen kan titulera sig författarpar. Tillsammans har de skrivit en tänkvärd och pedagogisk berättelse om några år i den unga Angelikas trassliga uppväxt och tryckt boken hos Författares Bokmaskin.
Här finns en källa att ösa ur för de föräldrar som känner sig ensamma om sina problem med tonårsbarn.
Hur orkar en förälder sköta jobb, ny relation, bonusbarn och destruktivt utagerande eget barn – utan att själv duka under för påfrestningarna? Hur lyckas en ung människa vinna insikter och komma tillbaka upp från en lång utförsbacke? Nåja! Det var inte bara mörker. Viktigt att påpeka. De glada stunderna är hjärtevärmande. Författarna har ambitionen att läsningen ska kunna verka förebyggande för de familjer vars barn står inför tonårsproblematiken. Har det redan gått för långt, finns här hela skalan att vinna lärdom från: förvirrade tonårsbeteenden, gängbildningar och utstötning, drogernas lockelser, konfrontationer föräldrar–barn, handfallen skolledning. Men också en vaken och aktiv kommun. Det går att få stöd.

Här följer intervjun med Angelika:
– Jag har alltid haft en stark vilja och är det någonting som jag verkligen vill så gör jag det. Jag kan vara väldigt envis ibland. Vi började tjuvröka när vi gick i 4:an, men det var först när jag gick i 6-7:an som jag började röka mer på allvar. Varken mamma eller pappa röker.
Du skolkade mycket …
– En förälder kan nog få en tonåring att sluta skolka, men man måste hantera saken på rätt sätt. Kanske komma överens om en deal och inte pressa barnet och vara allt för på – då gör man raka motsatsen. Det gjorde i alla fall jag!
Du hade velat ha tuffare lärare?
– En lärare ska vara bestämd men samtidigt kunna lyssna på eleverna och komma överens med dem. Det är viktigt att man är bestämd – fast på rätt sätt.
Du fortsatte att hänga med struliga kompisar. Hade du ingen tanke på att lämna dem?
– Inte då, men jag inser idag att vissa som jag umgicks med var väl inte de lämpligaste direkt. Jag har förstått det när jag blivit äldre.
Du säger att ni gjorde knäppa grejer. Kändes det aldrig som om det var brott ni begick? Knäpp täcker ju knappast det ni gjorde, eller?
– Vissa saker var ju olagliga, men vi hittade även på väldigt flummiga saker som mest bara var just knäppa.
Du begick klädstölder. Hade det blivit annorlunda om du åkt fast?
– Hur man kan lyckas sno från H&M utan att åka fast är en fråga om hur personalen lyckades att inte märka! Vi såg till att ha lite koll på var personalen var, och så fort de tittade bort stoppade jag någonting i väskan. Hade socialen och polisen kopplats in redan då hade jag förmodligen lagt av med det direkt, det var först efter att jag åkte fast som jag blev skrämd och la av.
Du drack alkohol och tog droger. Hur är det idag?
– Jag tar inga droger, bara alkohol.
Hur ser din vardag ut nu?
– Jag jobbar just nu på ett hotell. Jag jobbar på nätterna.
Och helgerna?
– Umgås med kompisar.
Du säger att du kan säga ifrån idag (du är över 20 nu).
– Att jag kan säga ifrån nu idag handlar nog mycket om att jag har växt till mig och är mer trygg i mig själv och har lärt mig att inte bry mig om vad andra tycker och tänker.
Hur påverkades du av föräldrarnas skilsmässa?
– När de skilde sig så tänkte jag inte så mycket på det, det var mest jobbigt att behöva flytta varannan vecka och när jag hade glömt något hos den andra. Fast samtidigt kan jag nu efter hand tycka att det var rätt så skönt att få lite avlastning från föräldrarna.
Hur har det gått för de andra ungdomarna?
– Mina närmaste vänner som jag umgicks med då, umgås jag fortfarande med och det har gått bra för dem allihop.
Du skrev på kontrakt där du fick lova saker i vardagslivet. Vad hände?
– Kontraktet brydde jag mig inte ett dugg om, jag skrev bara på för att jag ville gå därifrån sen brydde jag mig inte. Så ett kontrakt kanske inte alltid är den bästa lösningen vid alla tillfällen.
Du säger ofta att det är pinsamt och att du skäms för saker som du gjorde men ringde ändå till din mamma och bad om förlåtelse. Hur kom det sig?
– När jag gjorde dumma saker tyckte jag att det var jättekul, men så fort föräldrarna kom på en då blev det pinsamt. Men det var nog bara för att jag då själv insåg hur korkad och dum jag var när jag gjorde vissa saker. Jag har alltid tyckt och tycker fortfarande, att det värsta som finns är när någon är sur på mig, det är något som verkligen stressar upp mig rejält! Tycker bara det är en jobbig känsla.
”Protest” tycks kunna beskriva dina skolår. Mot vad, i så fall?
– Jag har alltid tyckt illa om när någon ska bestämma över mig säga vad jag får göra och inte. Mamma var expert på det och hon höll fast alldeles för hårt och då blev det istället så att jag gjorde tvärtemot vad hon sa – för jag blev så arg.
Har du lärt dig att kompromissa och vika ner dig?
– Jag skulle kanske inte kalla det att vika ner mig, utan snarare att jag har lärt mig att lyssna på andras argument och att ibland ta ett steg tillbaka.
Vad tänkte du när din mamma slutade sitt jobb? Hon hade ju händerna fulla med problem.
– Jag tänkte inte mycket alls på det, jag var alldeles för upptagen med mig själv. Det är nu i efterhand jag kan tänka på att det kanske inte var så kul att hon var tvungen att sluta.
Det fanns personer utanför familjen som var bra för dig … Du gick på matlagning i kyrkan.
– Coola tanten – hon var helt underbar. Hon lyssnade på oss och var med i våra diskussioner, jag tror att det var mycket det som gjorde att jag fick den respekten.
Starkt av dig att komma med din berättelse. Vad fick dig att medverka?
– Jag gick med på att skriva boken av den anledningen att jag inte skäms för vad jag har gjort. Alla har ju varit unga någon gång och begått misstag, och vi är alla olika.
Ångrar du din medverkan?
– Absolut inte.
Har du något mer som borde ha kommit med i boken?
– Naturligtvis finns det mer, men det är saker som jag har valt att behålla för mig själv.

Och här är intervjun med Maria, Angelikas mamma:
Hur kom skrividén upp?
– Det var jag som tog det första initiativet till att skriva boken:
Vi ville dela med oss av sådant som hjälpte oss, inge hopp och peppa andra att kämpa. Det var de starkaste drivkrafterna att skriva boken. Och Angelika var inte särskilt svårövertalad.
Angelika inflikar:
– Fast först trodde jag faktiskt att det var ett skämt. Mamma sms:ade Ska vi skriva en bok ihop? Men jag hängde på direkt.
Varför Bokmaskinen? Frågan bollas vidare till redaktören Lisen Almgren, som driver bokförlaget Piknik:
– Det var jag som hade hört talas om Bokmaskinen av en kompis. Hon hade samarbetat med Bokmaskinen när hon gav ut sin bok och var väldigt nöjd med det.
Hur såg det praktiska samarbetet ut mellan dig och författarna?
– Det fungerade väldigt bra. Vi träffades först och diskuterade vad vi hade tänkt oss och vilka olika lösningar som fanns och hur samarbetet skulle gå till. När vi hade levererat manuset gjorde Bokmaskinen ett förslag på layout, och det kändes rätt nästan med en gång. Sedan följde en del ytterligare jobb med manuset, med kompletteringar och korrektur. Formgivaren Malin Södergren hos Bokmaskinen/Ordgruppen gjorde ett kanonjobb, bland annat genom att påpeka saker som vi själva hade missat och som var jätteviktiga.
Maria! Vad tror du skilsmässan betydde för Angelikas utveckling?
– Inte så mycket i sig tror jag. Angelika fick dock lättare att spela ut mamma och pappa mot varandra och glida emellan oss.
Hade gemensamma regler gått att utforma mellan de skilda föräldrarna? Har ni omprövat era tankar i det här avseendet?
– Ja, några få grundläggande regler kan man säkert komma överens om och det är bra om man kan göra. Men allt kan inte vara lika eftersom man lever olika liv, i olika familjer och sammanhang. Men det är viktigt att man spikar reglerna tillsammans – alltså även tillsammans med barnet.
Efter den sorgliga röjarfesten var ungdomarna glada åt att få prata med dig. Hur förklarar man sånt?
– Jag tror att ungdomar vill prata med vuxna, att de ska finnas till hands och prata och lyssna. Det blev också ett tillfälle för ungdomarna att få be om ursäkt för vad de hade ställt till med.
Hur kommer det sig att ni har så olika uppfattning om händelsen med den gröna cidern? Läsaren undrar om Angelika hemlighåller något eller om du var för uppriven för att se klart?
– Vi minns det helt enkel så olika, bland annat på grund av att det var så många händelser som avlöste varandra under så kort tid.
Kom någonsin familjeterapi på tal? Kunde BUP ha gjort något under den tidiga processen?
– Kommunen föreslog ett antal olika åtgärder, och vi nappade på familjerådgivning. Det fungerade jättebra. BUP var aldrig aktuellt.
Stärktes föräldrarna i sina föräldraroller av terapin?
– Ja, verkligen.
Hur länge pågick den? Var ni där alla tre?
– Vi erbjöds flera olika sorters stöd, i olika konstellationer. Det var det som var den stora fördelen, att vi fick ett mer eller mindre skräddarsytt stöd utifrån våra behov i olika skeden och situationer.
Hur klarade sig den nya relationen i allt detta?
– Naturligtvis var det tufft och jobbigt, men det fungerade bra och jag fick mycket stöd. Och vi är fortfarande tillsammans.
Hur kunde du sköta ditt arbete den här tiden?
– Jag fick kämpa. Som tur var kunde jag vara någorlunda flexibel med mina arbetstider och göra jobbet på andra tider än vad jag normalt skulle ha gjort.
Hur fungerade kommunikationen med ex-maken?
– Den fungerade överlag bra, men problemet var att vi inte hade samma syn på vad som var problem. I det fallet fungerade det bättre när andra blev involverade.
Var det någonsin tal om att pappan skulle skriva i boken också?
– Han fick erbjudande om att göra det, men valde istället att läsa manuset innan boken trycktes.
Alla förorter har sina problem. Är Haninge speciellt utsatt på något sätt?
– Nej, det tror jag inte. Det här är inte ett förortsproblem, det förekommer överallt och både i stan och på landsbygden.
Du skriver att det krävdes mycket detektivarbete för att ta reda på vad Angelika hade för sig. Hur går sånt till?
– Man ringer runt till kompisar, andra föräldrar osv.
Det fanns under åren gott om material för din dagbok. Vad betydde skrivandet för dig? Hur mycket och ofta skrev du?
– Jag skrev periodvis, men mest för att komma ihåg, som minnesanteckningar. Det var inte i något terapeutiskt syfte och det var inte med tanke på framtiden.
Intressant med det varvade upplägget – mor dotter. Hur gjordes valet?
– Jag tyckte det var intressant att visa våra olika perspektiv. Det finns inte en sanning. Och många andra böcker väljer att beskriva förhållandena ur bara den ena partens perspektiv.
Medvetna och handlingskraftiga föräldrar har ni varit. Är det något som du ångrat eller velat ha gjort på annat sätt?
– Jag är rätt nöjd med det vi har gjort. Framförallt att vi fortsatte att kämpa och aldrig gav upp.
Har ni fått någon respons på boken?
– Mest positiv respons. Till exempel: Skönt att det gått bra! Modigt! Starkt! Lätt att känna igen sig i boken! Bra upplägg! Bra med råden! Gillar slutet – att det gick bra … Bra att ni vågar prata om tonårsstrul & föräldraskap, det är så känsligt, men nu kan fler våga! Ni kommer hjälpa andra!
En del negativ respons och undrande: Nej, det är alldeles för personligt att skriva om sådana här saker… Det där var väl inget – är inte alla tonåringar så där? Är det verkligen är sant, kan inte tro att drogproblemen är så stora!? Det händer bara i Stockholm… Min dotter/son är städad & kompisarna också. Trodde att det här bara hände lågutbildade familjer med problem. Många berättar sin egen historia för oss!

Man anar att Maria och Angelika har åstadkommit något personligt storartat och att den genomgångna författar- och skrivarprocessen kommer att visa sig ha varit en avgörande period i livet både för dem själva och deras familjer. Och förhoppningsvis är Snacka om Kaos! andra läsare till stöd.

Henrik Brolin, träarbetaren som bestämde sig för att skriva böcker på sin ålders höst. Henrik Brolin är född 1924. Arbete med trä och virke har han som huvudintresse och med en bakgrund som byggnadsingenjör, småbrukare med eget skogs- och jordbruk, byggare av energisnåla hus och skåpbyggare får han lov att kallas mångsysslare.

Böckerna ”Fundringar”, ”Andra Fundringar”, ”Tankens Vilda Framfart”, ”Rotsnurr” och ”Spånor” är alla Henrik Brolins skapelser. De gavs ut genom Författares Bokmaskin mellan 2008 och 2011. Enligt författaren är det marginalanteckningar som under åren vuxit till fem volymer med spridda funderingar. Han låter sina tankar vandra och behandlar både höstpromenader och det dagspolitiska läget. Spånor, fundringar, rotsnurr, alltsammans är det ord för funderingar som trängs i huvudet och vill ut och ned på papper. Små anteckningar som ansamlats under årens gång.

Vanvördiga skåp är en annan sida av Henrik Brolin. Vad han gör är att han tar överblivet virke som snickare inte använt av olika anledningar, de kan vara defekta eller innehålla kvistar och rötter, och bygger skåp av dem. Inom träarbete tycker han att Anders Åberg är värd att uppmärksamma, en träkonstnär som jobbar med modeller av hus och städer.

www.henrikbrolin.se är Henrik Brolins hemsida. (Med reservation för eventuella inaktualiteter då han själv inte designat den, utan överlåtit detta till sitt barnbarn.)

Henrik är från Ekshärad i Värmland, men bor numera i Solna i Stockholm. Några fler böcker vet han inte om det blir, men han är nöjd med de han hittills har gett ut.

Arvid Svenske, 16/5 2011

Pestens Tid
Bokomslaget — två hårt knutna nävar på muskulösa, sargade underarmar. Raseri? Uppror? Nej, det står för en stark ångestfylld förtvivlan, säger författaren. Denne läsare tvekar… Att den som har ett osynligt funktionshinder söker förstå och lindra är naturligt. Den drabbade går genom livet i en ständig strävan att söka förståelse — inte alltid lättvunnen.
— Vändningen för mig kom när jag så småningom fick kontakt med psykiatern Per-Axel Karlsson på Piteå rättspsyk i Öjebyn, säger Fredrik-Mercury Scherling, som numer bor i lägenhet på Åsens gruppboende i Norrköping tillsammans med sitt goda sällskapet — katten Skrållan.
Fyra gånger om dagen är det medicinering och dessemellan gemensamma måltider.
— Jag har aldrig mått så bra, säger 36-årige Fredrik-Mercury Scherling om sitt psykiska tillstånd idag, vilket står i bjärt kontrast till vad som utspelas i hans bok Pestens Tid, med underrubriken En självbiografi om mobbning, Asperger, tvång och min tid i rättspsykiatrin – en personlig berättelse om obarmhärtig konfrontation med samhället och dess företrädare.
Fredrik-Mercury Scherlings liv var en gång ett vardagsdrama med tvära kast mellan djupaste förtvivlan och ett aldrig nedsläckt hopp om en mänskligare framtid, allt medan hugg och slag ges och tas i ett gatlopp mellan institutioner och sjukhus, vårdare och olycksbröder. Lärdomar vinns på vägen – med avsevärd möda. De hinder som den unge författaren tvingats ta sig över ter sig för intervjuaren som omänskligt höga.

Under en period på Säters rättspsykiatriska säkerhetsavdelning väcks hos Fredrik-Mercury Scherling tanken att teckna ned erfarenheterna.
— Det var avdelningsföreståndaren som sa »att du inte skriver en bok om ditt liv« vilket jag lagrade tills vidare på »hårddisken«.
— Sedan när jag mådde bättre i Piteå så satte jag igång. Det bestod i resor med buss till biblioteksdatorer och jag använde mig bland annat av usb-minnen att lagra det jag skrev. Sedan kollade jag upp något lämpligt sätt att trycka boken genom betalning. Jag hittade Författares Bokmaskin och snart var »tryckningen i full gång«.
(En spännande och upprörande läsning blev det.)

Har ditt funktionshinder Aspergers syndrom varit en styrka på något sätt?
— Framförallt är det min envishet som fått mig att överleva allt negativt. Och Asperger är inte någon psykisk sjukdom, betonar Fredrik-Mercury Scherling. Det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder! Men jag har en flerdiagnos, dvs. Asperger, symptomfattig Schizofreni (kallas även simplexform), och tvångssyndrom, samt impulskontrollstörning.

Du är knappast ensam om Asperger?!
— Nej. Man tror att sådana genier som Albert Einstein och filosofen Wittgenstein också hade det. Och det är inte alla gånger det är ett handikapp heller. Det kan faktiskt vara en styrka!

Du har ett ovanligt namn… Mercury?! Kvicksilver på engelska eller guden Merkurius eller planeten närmast solen!
— Ja, det tog jag efter sångaren i gruppen Queen, Freddie Mercury. Fast en del kanske tänker på båtmotorer med samma namn, ha ha.

Är musik viktigt för dig?
— Musiken har betytt mycket för mig, och gör fortfarande. Budskapet i texterna. Fast nu lyssnar jag nästan aldrig på någon musik.

Hur kommer det sig?
— Det vet jag faktiskt inte.

Läser du något?
— Romaner har jag aldrig läst, men däremot fackböcker. Jag läser på Komvux och har fått VG i datakunskap och MVG i socialpsykiatri och strävar efter ett MVG i medicinsk grundkurs. Det är roligt att göra lite revansch i livet just gällande skolan eftersom jag hade så dåliga odds då.

Du talar varmt om din familj och släkt. Hur har deras stöd till dig sett ut?
— Vid till exempel tiden på Vadstena rättspsyk så gjorde mina nära och kära upp en form av schema så att till exempel min ena bror ringde på tisdag och min andra på onsdag. På så sätt fick jag ett samtal varje dag istället för typ tre ena dagen och nästa dag inget. Jag har alltid fått besök av dem, och vid behov lånat eller fått pengar.

Apropå tal- och språkproblem som är förknippade med funktionshindret. Hur skulle du beskriva ditt sätt att tala respektive skriva? Har det varit svårt att omsätta berättelsen i text? Hur har processen sett ut och har det tagit lång tid?
— Jag talar nog rätt så vårdat, det vill säga använder lite krångliga termer ibland. Pratar nog rakt ut om vissa saker och tänker inte alltid på följderna. Vid Asperger kan man ju ha problem med olika sociala regler, det gäller ju också språket man använder. Jag tycker nog inte det har varit jättesvårt att omsätta allt i text. Visserligen känns det viktigt att det blir precis så som jag känner i texten. Detaljer som jag inte tycker stämmer kan störa mig något oerhört. Jag har inte exakt koll på hur lång tid det tog men mindre än ett år.

Är du med i någon förening, till exempel Moomsteatern? Har du träffat några därifrån? Intresserar du dig för föreningsliv av något slag?
— Har aldrig intresserat mig för teater. Kan bero på mitt tvångssyndrom och Asperger. Har alltid känt lite motstånd till teater. Kanske på grund av att det handlar om att öppna sina känslor och dela med sig av dem.

Utövar du fortfarande kampsport? Hur mycket tränar du? Du är en stor och stark kille!
— Jag utövar fortfarande kampsport men kör för mig själv på grund av ett envist diskbråck. Normalt tränar man 1 timme 2 dagar i veckan men jag tränar och har tränat mycket hemma och det är nödvändigt för att kunna lära sig allt.

Du skriver att det är först när man själv blir förälder som man förstår hur mycket man älskar sitt barn. Har du själv funderingar på att bilda familj?
— Funderingar kan man få men tyvärr… tror jag inte det blir möjligt på grund av mina psykiska sjukdomar. Jag får hålla tillgodo med mina brorsöner, säger Fredrik-Mercury Scherling och verkar ganska nöjd med sin situation trots allt, medan katten Skrållan skriker övergivet och svartsjukt i bakgrunden.

Voimalla seitsemän naisen är en bok skriven av skrivargruppen Seitsikko som samlats under fem års tid för att skriva och läsa upp sina texter.
Sju kvinnor härstammande från Finland delar med sig av sina livserfarenheter. Den har en stor bredd, ämnen som tas upp sträcker sig från vardagens små under till livets stora händelser. Möten med människor, familj och släkt, vänner, kulturupplevelser, resor ryms i denna antologi. Det mesta är skrivet på prosa men det finns även ett flertal dikter med. Mycket allvar och mycket humor finns i denna bok som samlar erfarenheter från långt liv ända från barndomens Finland till Sverigeåren med studier, arbete, familj, resor, kultur. Nu är gruppen framme vid de gyllene åren som pensionär då det finns möjlighet att tänka efter, fundera, se på sitt liv med eftertanke och skriva om livet.

Viiden vuoden ajan kokoontui kirjoittajapiiri Seitsikko kirjoittamaan
Omaelämänkerrallisia tekstejä, sekä runoja että suorasanaisia välähdyksiä elämäntaipaleelta.
Jaettiin iloja ja suruja, tuettiin toinen toisiamme ja kannettiin toinen toistemme huolia. Viiteen vuoteen mahtuu paljon elämää, on iloja ja suruja, siihen kuuluu sukulaisia ja ystäviä, joiden elämää on seurattu. On matkustettu, viisastuttu ja eletty elämää. Kaiken aikaa on noustu mäkeä ylös kahdesti kuussa kirjoittamaan elämästä, käymään läpi menneitä ja olemaan läsnä tässä ja nyt. Kokoontuminen kirjoittamaan on ollut voimauttavaa ja eheyttävää, mutta se on myös ollut todellinen ilon lähde. Tekstit kirjoitettiin osaksi kotona, osaksi kokoontuessa ja ne luettiin ääneen. Viisivuotislahjaksi itselleen ryhmä kokosi tämän tekstikokoelman, josta myös sukulaiset ja ystävät voivat ammentaa.