DETTA ÄR bakgrunden till Rigs vandring, utgiven 2014. Kerstin Krantz har utgått från runstenens bild, och sedan tillkom själva historien.

Kjerstin har medverkat som illustratör i ett flertal böcker. De två senaste är helt och hållet skrivna, illustrerade och utgivna av Kjerstin. Från Yggdrasil till Ragnarök, 2010 samt Rigs vandring, 2014.

– Jag fick cancer 2010, och då vaknade jag upp. Jag insåg att jag hade bråttom i livet. Jag inte hade tid med att tjafsa med förläggare om utgivning. Bokmaskinen gör det verkligen bra på det sättet, man behöver inte börja med 3000 ex och kan hela tiden beställa fler, så många jag vill och orkar med.
Lisbet Svedlinds båda böcker på Författares Bokmaskin, Cool, kallare, kallast från 2014 och Dålig tajming, morsan från 2010 skildrar utanförskap i det moderna samhället.
– Jag har haft en väldigt bra parkettplats för att se samhällsutveckling. Jag hade en hel del berättelser som behövde bli berättade. Hur blev det så? Det var ju inte meningen att det skulle bli så. Hedersvåldsdebatten är en svår debatt att ta, menar Lisbet Svedlind.
– Den kränker människor. De som lever i den kulturen känner sig kränkta av den här skildringen. Man hävdar att det är sociala skyddsnät som ser ut så.
Dålig tajming, morsan är baserad på en riktig historia, fast alla namn är fingerade.
– Familjen kom till mig och det fanns inget annat att göra än att hjälpa dem. Viktigt att stå emot alla som säger att det här är osant. Jag kan tyvärr inte visa upp dem, men de finns där.

Wivianne Runske, 71, har gett ut fem böcker på Författares Bokmaskin. Hon är aktuell med Vad jag vet om Agne Emil Bergvalls liv, den sjätte boken i ordningen, som kom 2014.

Agnes Fält – en roman om att börja leva”, Ett olivträd på Ithaka och Det förälskade barnet är alla tre böcker som på något sätt berör psykologi, barn och/eller kvinnlig identitet, något Wivianne Runske berättar att hon är mycket intresserad av.

– Det började när jag var 13 år och läste Pippi Långstrump. Det är en så bra karaktär, det är alla barn som lyfter och blir starka.

Några år senare satt hon på en sociologilektion när hon insåg att så mycket i ens identitet handlar om ens upplevelser som barn.

– Det är ju barnet det handlar om, tänkte hon.

Hon började intressera sig för barnpsykologi och det är det som till exempel ”Det förälskade barnet” (Vivianna förlag, 2007) handlar om.

Men även den kvinnliga identiteten är ett centralt tema i hennes böcker. Inte minst i hennes mest uppmärksammade bok, Ett olivträd på Ithaka. Boken är på 226 sidor och inleds med en cirka 30 sidors förteckning av hur hon valt att tolka de grekiska uttalen och vilka som är vilka i Illiaden. Det kan man se på två sätt. Antingen tråkas läsaren ut av alltför mycket information direkt från start, eller så hamnar läsaren på precis samma nivå som författarinnan.

– Jag kanske kunde ha kastat om ordningen, men det blev såhär. Jag ville ha allt klart för mig redan från början, säger Wivianne Runske.

Kommer man sedan igenom början i Ett olivträd på Ithaka märker dock läsaren att det är en bok som bevarat tonen i originalverket och samtidigt tillför sitt eget lågmälda språk. Det får ta sin tid.

– Det tar lång tid att läsa mina böcker, sa en kille. Jag tar det som en komplimang. Man kan inte läsa mig fort, säger Wivianne Runske.

Hon tycker bra om Författares Bokmaskin, som hon hittade till via en vän.

– De kan sina grejer och ger alltid bra hjälp.

Hennes senaste bok heter Vad jag vet om Agne Emil Bergwalls liv och kom 2014.
Wivianne Runske har även medverkat ett flertal år i Författares Bokmaskins diktsamling Poesi på en dag, den senaste i november 2014.

Arvid Svenske

Den flygande poeten

Hon hade lyckats ta flygcertifikat som första kvinna. i Iran. Hon var dotter till en känd ingenjör och arkitekt. Hon jobbade som försäkringsrådgivare och konsult på två olika försäkringsbolag. Hon hade fem barn, hennes man var en känd juristdoktor, domare och advokat, stoltheten lyste ur ögonen på henne. Sedan kom ayatolla Khomeini, och revolutionen i Iran år 1979.

Akram Monfared Arya tyckte att allt var bra innan revolutionen.

Före revolutionen hade vi allt möjligt, världen respekterade oss. Jag var till exempel i Europa, U.S.A och Kanada, och blev vänligt bemött.

Efter revolutionen åkte jag till U.S.A, och det var nära att jag blev utkastad. Jag blev behandlad som skräp, kan jag säga.

Efter revolutionen levde hon sedan i fem år i ett Iran som tagits över av militant islamism. Hon var tvungen att betala smugglare för att ta hennes barn ut ur landet, hennes man dog, och i samma veva blev hon sjuk. Men hon härdade ut, för hon visste att hennes barn fanns i Sverige.

– Jag fick smussla ut mina barn, en efter en. Min äldsta son var i armén, i kriget mellan Irak och Iran. När han kom till mig på sin permission och sade att han skulle förflyttas till det farligaste området, blev jag hysterisk och grät. Över min döda kropp, sa jag. Istället tog jag själv honom till gränsen mellan Iran och Turkiet och fick hjälp av en smugglare för att få honom över gränsen.

Processen fick upprepas med hennes övriga fyra barn. Med något års intervall kom först Ali, hennes äldsta son, till Turkiet. Vidare därifrån var det svårt att ta sig till exempel till U.S.A, för man var tvungen att ha en familj där, och Arya hade ju bara sig själv och sina barn. Hon själv kom till Sverige i oktober 1985.

– Medan jag var upptagen med att skicka iväg mina barn dog min man, och då hade jag ingen frihet längre.

Jag blev arresterad många gånger, och de hittade på allt möjligt. Vi fick en stämpel på oss, eftersom min mans familj varit nära shahen. Halva min släkt vände ryggen åt oss, jag var mer rädd för dem än för Khomeini.

Det var inte helt lätt att lämna Iran bakom sig, och anpassa sig till ett liv i Sverige. Hennes barn hade redan varit i Sverige ett tag när hon kom – först hade de slussats runt mellan olika flyktingförläggningar, men sedan, när de fått uppehållstillstånd –  hamnade alla i en tvårumslägenhet i Jönköping. Efter två och ett halvt år flyttade de dock till Stockholm, då ett av hennes barn började plugga på KTH.

– Sen var Jönköping då väldigt litet i jämförelse med Teheran, där jag kom ifrån. Det var för stilla.

Men hon kommer inte att glömma det stöd hon fick när hon först kom till Sverige. Hon har fortfarande kontakt med de som hon lärde känna där.

– När mina barn flyttade till Jönköping fick de en kontaktperson på Socialtjänsten, Mari-Ann och hennes man Inge. De visste att jag skulle komma, och när jag väl kom hade vi redan tredje dagen ett möte hemma hos dem, de bjöd på kaffe. De frågade om vi ville fortsätta att ha kontakt. Vi bestämde att de skulle fortsätta vara i kontakt med oss, som vänner.<

– Nej, nej, ni behöver inte lämna mig, jag vill lära mig allt om Sverige, sa jag till dem. Sedan blev vi vänner.

Arya ville inte sitta still, ville hålla igång och komma någon vart även i det nya land hon kommit till. Hon pra

tade med folk på SFI, lyckades fixa ett jobb på ett bageri och startade så småningom en egen pizzeria med hjälp av ett banklån. Den sålde hon efter nio månader och flyttade sedan till Stockholm.

Att träffa folk, att vara med i olika föreningar, att via jobb och kurser träffa människor i olika sammanhang, tror Arya var viktigt för att hålla sin glöd vid liv.

– Jag tänkte att jag inte ville sitta hemma och bara få pengar från Socialen. Jag pratade med mina lärare och Arbetsförmedlingen hela tiden. Sen gick jag också till Bromma flygskola 1990 och förnyade min flyglicens. Jag var inte nybörjare, jag hade ju erfarenhet.

Men det blev inget jobb med flygning, Försvarsverket skrev tillbaka att visst fick hon flyga, men då enbart som nöje.

1998 kände hon att återigen att det stod stilla. Då började hon sammanställa dikter och små noveller som hon skrivit redan i Iran. 1999 resulterade det i diktsamlingen Pejvak-e Eshg, ”Kärlekens eko” påpersiska.

Sedan dess har hon gett ut ett antal böcker –  faktaböcker, romaner, diktsamlingar –  och även målat tavlor. På Författares Bokmaskin har hon gett ut fem titlar, den senaste 2012, då med boken En lyckad landning på säker mark, som är hennes självbiografi.

– Den tog tolv år för mig att skriva. Varje gång jag satte igång och försökte minnas kom gråten till halsen, jag blev yr i huvudet och började gråta. Så jag lade undan den och fortsatte med andra böcker.

Men den blev till slut klar, och är nu översatt till engelska och utgiven i bland annat Kanada. Sedan i år finns den också som e-bok.

Arvid Svenske

Genom Författares Bokmaskin har Akram Monfared Arya egenpublicerat A song of Love, lyrik 2005, Himlen har inga gränser, lyrik 2005, Anahita, roman 2008 och Flykten från Helvetet i Iran till Paradiset Sverige, roman 2009.

Hur kändes det att vinna?
Det var en stor överraskning när jag hörde mitt namn ropas upp! Det kändes väldigt roligt och även som en stor uppmuntran att försätta arbeta med ord.

Har du någon bok på gång?
Jag hade faktiskt en idé till en bok på gång innan jag vann. Nu kan den publiceras långt tidigare än vad jag hade tänkt mig tack vare priset. Det blir ännu en poesibok.

Vad fick dig att börja skriva?
Den gnista som fick mig att börja skriva var en form av frigörande dans som heter 5 Rhythms, utvecklad av Gabrielle Roth. Dansen gav mig inspiration till tankar och ord som jag så småningom började skriva ner. Efter ett tag kom nästa steg: att samla allting till en bok. Kopplingen rörelse-kroppen-ord är spännande och det finns mer att upptäcka där.

Vad tycker du om Författares Bokmaskin?
Att klättra ner för FB’s trappor på Kungsholmen känns alltid positivt: som om jag går ner i en kreativitetsgrotta! Urvalet som finns på hyllorna och på Boktorget är verkligen spännande, en hel värld av böcker. Alla hos Författares Bokmaskin som jag har träffat under tiden jag höll på med min tidigare bok When Expression Strikes Now har varit professionella, snabba, kommit med bra lösningar samt haft stort tålamod med mig som nybörjarförfattare.

Hur hittade du till Författares Bokmaskin?
När jag började fundera över att kanske ge ut en bok, jag var inne ganska direkt på att ge ut den själv, då började jag googla på ‘Stockholm-trycker-bok-själv’ och kom så småningom fram till FB. Det första jag satte i tryck var genom att delta i ”Poesi på en dag 2011″. Det var nästan overkligt spännande att se en av mina dikter i Poesi på en Dag-boken och sen hålla boken i handen! Det gav mersmak och ledde till att jobba vidare och satsa på en egen bok.

Susan Cohen har tidigare i år gett ut diktsamligenWhen Expression Strikes Now . Om den skriver hon ”I wrote these poems to honour expression. It is an exercise in trusting that beneficial consequences come from allowing the heart and soul to seize the moment and let their messages out.”

When expressions strikes now på Boktorget.

Hur kom det sig att du ville till just Expressen?
Jag hade alltid önskat att komma till Expressen, eftersom det var den största tidningen. Så enkelt var det.

Vilken typ av jobb har varit mest lärorikt?
Jag har fått den frågan jättemånga gånger, det är jättesvårt att svara på. Men jag har jobbat mycket med politik, har följt alla statsministrar från Palme till Fredrik Reinfeldt. Jag är intresserad av samhällsfrågor. Jag är schizofren – gör dels seriösa reportage, men också ett slags ”tramsreportage”, där man wallraffar och bjuder på sig själv.

Känner du att läsarna kan hålla isär ”clownrollen” och den mer seriösa reporterrollen?
Det har varit ett problem, det där. Det är en klok invändning. Några på min redaktion tyckte att jag genom att göra de här ”clowngrejerna” så att säga försvagade mitt varumärke. Tidningsledningen har ju låtit mig fortsätta hela vägen, men det krockar absolut.

Hur kändes det att säga hejdå till Expressen efter alla år?
Väldigt konstigt, helt overkligt. Ledsamt, även om jag var mentalt förberedd på det. Jag hade bestämt att jag skulle sluta när jag var 65, nu höll jag på i ett halvår till efter det. De ville att jag skulle hålla på ett tag till, men jag kände att 38 år på en kvällstidning… räcker. Det är för övrigt rekord, ingen annan har hållit på så länge.

Efter Expressen började du samarbeta med Kristdemokraterna. Hur kom det sig?
Jag har röstat på Kristdemokraterna i de senaste två valen. Man kan aldrig omfatta ett partis hela partiprogram, det är alltid något som man inte håller med om, men Kristdemokraterna låg närmast.
(Hedlund är lokalt aktivt i Kristdemokraterna på Södermalm.)

Vad består det jobbet av?
Dels består det av kampanjarbete då man t.ex. står på Medborgarplatsen, men jag har också ett jobb centralt, alltså i staben kring Göran Hägglund. Jag hjälper till med vad jag tycker partiet ska göra för att bättra på de dåliga opinionssiffrorna. Jag försöker liksom peppa upp dem. Partiet lider av dåligt självförtroende.

Hur tror du det har påverkat dig politiskt att ha arbetat på liberala tidningar?
Inte så mycket, hörrudu. Jag har röstat borgerligt alla de gånger jag har röstat, men jag skulle lika gärna kunnat jobba på Aftonbladet. På nyhetsplats är det ingen större skillnad mellan Aftonbladet och Expressen. Aftonbladet är inte ideologiskt färgade. Längre. De var det då, när jag började.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan journalistiken nu och då, innan digitaliseringen?
Den främsta förändringen är större konkurrens. När jag började på Expressen fanns det ingen webb, inga bloggar och inget Twitter. Vi hade två tevekanaler och tre radiokanaler, och ingen av dem var kommersiella. På det sättet har det förändrats enormt. Folk söker nyheter på nätet, och man tror att allt är gratis. Men själva det journalistiska hantverket tycker jag inte har förändrats.

När du ser dina gamla jobb, skulle du gjort något annorlunda idag?
Sannolikt skulle jag ha gjort mycket annorlunda. Det är inte så att jag skäms, men från början var det rätt mycket som var taskigt komponerat och felaktigt skrivet. Så på det sättet skulle jag nog idag skriva annorlunda.
Jag har sparat alla artiklar. Varenda en.

Hur hittade du till Författares Bokmaskin?
För det första vill jag ge mycket, mycket beröm till Författares Bokmaskin. De har varit till mycket stor hjälp, det har fungerat smidigt på alla sätt.
Jag hade en plan för ett antal år sedan, att skriva ned några anekdoter så att barnen kunde läsa. Det blev till en bok.
Jag hade kontakt med två bokförlag som ville ge ut den, men deras utgivningsplaner låg ett år framåt i tiden. Så länge tänkte inte jag vänta. Jag fick ett tips om Författares Bokmaskin och det gick jättesmidigt. Oerhört snabb produktion. Jag är väldigt glad över att jag fick kontakt med dem.

// Tabloism kan du beställa på Boktorget //

Hur började det?
Två bekanta till mig, som liksom jag var fyllda av skepsis mot den litterära sfären, hade under en natt av hänryckning skrivit en diktsamling och ville att någon skulle skriva ett förord. Jag skrev förordet, boken bands för hand och blev ett märkligt, motsägelsefullt och vackert verk vid namn ”Jag ville bara att du skulle få veta – två unga författare korresponderar med tillvaron”. Unga och enfaldiga som vi var, och dessutom utrustade med höga ambitioner och dåliga idéer, tyckte vi att vi lika gärna kunde fortsätta med verksamheten.

Vad är tanken bakom Bokbål?
Att förstöra litteraturen och litteraturvärlden.

Hur hittade du till Författares Bokmaskin?
Vi ville ha ett tryckeri i Stockholm som snabbt och billigt kunde tillverka våra något större upplagor, alltså de böcker som vi inte binder själva.

Om man tänker sig läsare. Hur ser den ut?
Jag vill inte föreställa mig någon läsare – då är man inne på det säljande tänkandets domäner och det vill jag för allt i världen undvika. Oviljan att föreställa sig en specifik läsare märks nog även i utgivningen, som är tämligen bred och oöverlagd. Om jag måste: jag själv är nog en tänkbar läsare, det vill säga en ironisk apokalyptiker med ett visst intresse för diverse ismer, destruktion och skönhet.

Vad är din drivkraft i livet?
Drivkrafterna är många och varierar säkerligen flera gånger under en och samma dag, även om jag inte reflekterar över dem. Överlag: försöka utröna varför människor begår så kallade onda handlingar, trots att de befinner sig i så kallade privilegierade positioner. Försöka förstå och ha överseende för mänsklig svaghet. Försöka vara en vidsynt och någotsånär god människa.

Tycker du att smärta är en bra skapandekraft?
Personligen arbetar jag avsevärt mycket bättre när jag mår bra, och som tur är mår jag för det mesta bra. Jag ägnar större delen av min vakna tid åt allehanda förbrytelser och konsumerar stora mängder minst sagt destruktiv kultur, och hade nog inte orkat med att göra det jag gör om jag själv varit en mer plågad eller tungsint natur.

Vad vill du förmedla i dina böcker?
Jag vill försöka förstå eller beskriva de bevekelsegrunder, individuella såväl som samhälleliga, som får människor att begå så kallade onda handlingar eller ingå i onda sammanhang. Att utsatta människor utför vissa handlingar är lättare att förstå än att privilegierade gör det – och detta är en av anledningarna till att jag ägnar mig åt nazismen, som är tvetydig och intressant i väldigt många avseenden. Nazisterna, eller snarare tyskarna, såg sig ju som offer efter första världskriget; offerrollen, hämndtanken och förmenta förluster föranledde de senare övergreppen. När jag inte skriver om nazism och mer regelrätta förbrytelser har jag ett visst intresse för utbölingar och avfällingar, de som vägrar inrätta sig i samhälle eller några som helt specifika sammanhang, som gör uppror mot allehanda litterära eller sociala system, exempelvis Leon Larsson, Gérard de Nerval eller Otto Weininger.

Vad vill du det skall stå på din gravsten?
”Nu evighet är du äntligen min.” Tyvärr tänker jag lite för mycket på döden, men har bestämt mig för att förhålla mig till den som det största äventyr som erbjuds människan, som det enda vi inte kan veta någonting som helst om, och att det ska bli spännande när den dagen väl är kommen. Försöker även intala mig att döden möjliggör livet, och att livet skulle vara mycket sämre om vi fick leva för evigt.

Elagabalus juveler skildrar riksmarskalk Hermann Görings inre liv. Han anfrätts av demoner som han tycker sig se både abstrakt och konkret. Boken visar i tre delar hans uppgång och oundvikliga fall.

Hur såg processen ut under tillkomsten av ”Elagabalus juveler”?
Jag läste ett antal böcker som behandlade ämnet. Sedan skrev jag. Jag arbetar alltid i ett slags collageteknik, där jag låter ett antal existerande texter ingå eller uppgå i den nya texten. Eller, man kan också tala om att mina böcker är ett slags palimpsester, såtillvida att jag använder den befintliga historien och befintliga texter, skriver över den eller dem på nytt och därmed får en ny historia, där fiktionen har sprungit ifrån verkligheten och blivit en ny, eventuell realitet.

Tycker du att krigsförbrytare av Görings rang skall straffas – i så fall hur?
I ”vanliga” fall förespråkar jag rättsamhällets uppluckring och anser att samhällets dömande instanser ska blanda sig i konflikter i minsta möjliga utsträckning. Vid mindre förseelser är jag för medling, där offrets och även förövarens återupprättelse står i fokus. I fall som rör brott mot mänskligheten och där offren inte längre har någon röst ter sig ju saken annorlunda; där krävs en överordnad, internationell dömande kraft. Hur de ska dömas kan jag inte uttala mig om; dock anser jag att dödstraff är en alltigenom usel idé då det varken har någon avskräckande effekt eller kan sägas resultera i någon slags objektiv rättvisa.

Ska krigsförbrytare av Görings rang förlåtas?
De skall inte förlåtas – däremot uppfattar jag att alltför många är ovilliga att försöka förstå förbrytaren, som om man därigenom själv skulle få blodiga händer eller bli en sämre människa. Att man försöker förstå brottslingen måste ju inte innebära att man förringar eller åsidosätter offret, tvärtom. Min utgångspunkt och övertygelse är att alla, under vissa omständigheter, kan utföra de mest avskyvärda handlingar. Det krävs inte så mycket för att börja dela in människor i ”bättre” och ”sämre” och se sig själv som tillhörande de ”bättre” – människor gör det hela tiden, varje dag. Så länge man är medveten om det går det väl an, men om man vägrar se smutsen i sig själv är det desto mer oroande.

Hur tror du att man lockas in i våldets värld?
Jag tror inte det handlar om att ”lockas” in i något. Jag tror att det är ytterst få, kanske ingen någonsin, som verkligen vill och strävar efter att utföra onda handlingar. Snarare handlar det om att man värderar och rättfärdigar sina egna handlingar på ett annat sätt än man bedömer andra människors handlingar, och om att våldet eller övergreppen undan för undan normaliseras, och därmed kan bli grövre och grövre. Om omvärlden inte reagerar kan våldet triumfera – allt det där finns det ju de mest vidriga exempel på den dag som idag är.

Bör man förlåta människan bakom masken?
Ja. Och man ska förlåta masken, ofta är det den som ställer till problem.

Roundell in extenso berör Ulf Roundell, en rumlande drinkare som ser livet som ett helvete, men också emellanåt oerhört klarsynt rekflekterar över det som faktiskt är gott (med andra ord definitionen av en cyniker), och hans liv och leverne. Skärvor av ett liv som inte levts, men som säkert ändå finns där ute någonstans.

Roundell lever ju på gränsen till det mesta. Bör man leva så – om det tjänar ett högre syfte? Om det bidrar till Konsten?
Konsten gagnas helt klart av dem som lever utanför ramarna, de som vägrar underkasta sig kulturella, konstruerade förordningar och som ser världen på ett annat sätt. Huruvida man ”bör” leva så har jag ingen åsikt om – åt var och en sin egen himmel, var och en får leva precis som vederbörande vill (med förbehållet att man ska skada andra i minsta möjliga mån). Utan att lägga in någon värdering i det kan jag konstatera att jag är föga gränsöverskridande, i alla fall med mina egna mått mätt. Jag är ganska bekväm av mig och dessutom skötsam till löjets gränser.

Finns det några element bland vänner och bekanta som bidragit som inspiration till den här?
Ja. Ulf Roundell är ett konglomerat av en massa förunderliga, fiktiva såväl som idag levande människor som på olika sätt krossat tillvaron och gjort något nytt av den.

Vad har spritromantik för syfte – har den ett syfte?
Den inte helt entydigt romantiserade syn på sprit som uppvisas i boken syftar knappast till att leda in den potentiella läsaren i alkoholträsket. Med risk för att bli moraliserande vill jag framhålla att jag inte är alltför förtjust i alkohol, eller, snarare, inte är alltför förtjust i västerlandets syn på alkohol, som grundar sig i den för alltid felaktiga tanken att bara för att ett visst fenomen funnits i vår förment upphöjda kultur under en lång tid så måste det vara rätt.

Vad anser du om dekadens?
Förlösande i små doser, i längden jobbigt och tröttande. Gäller såväl litteratur som verklighet.

Hade Roundell kunnat dö lycklig, eller skulle han på ett eller annat sätt förtäras ändå?
Jag tror att vi alla förtärs på ett eller annat sätt, och lycklig blir man först när man inser att lycka är en omöjlighet. Att vi aldrig blir nöjda, vare sig det gäller alkohol, varor, prestationer eller kärlek, är liksom mänsklighetens grundläggande problem – men också vår vidriga motor.

Och gud skapade kvinnan:
Här får DN’s Jonas Thente (från DN’s webbplats 2011-08-17) stå för formuleringen.
”Wallenstein låter sitt berättarjag Eva Braun framstå som en ganska prudentlig, tillknäppt borgerlig småstadstös.//…// Lili von Wallenstein vågar skildra en kvinna som älskar sin man förbehållslöst, och som betraktar skeendet strikt utifrån det perspektivet. Det är en mycket bra roman som skär i hjärtat på många sätt.”

Vad tror du drar Eva Braun till Hitler?
Kvinnor tenderar ju att dras till män med makt. Som så ofta när det handlar om mindre lyckade kärleksförhållanden såg hon säkert Hitler som en väg bort från tristess och vardagsharv, en möjlighet att slippa allt det mediokra och på något vis ingå i ett större sammanhang.

Vad tror du är attraktivt för Hitler hos Eva?
Hennes tillgivenhet och hängivenhet i det tysta. Eller, vad vet jag – kanske var de förkrossande förälskade i varandra och behövde den andra på grund av orsaker som man inte har någon som helst aning om. Kanske var hon bara snygg och kul att umgås med.

Vad skulle du själv göra om du visste att det var dina sista timmar?
Vara med de människor som betyder mest för mig, tala med dem, försöka intala mig själv att det finns ett liv efter detta (eller, åtminstone, en mening efter detta) och att livet aldrig är förfelat. Tänka på vad jag kan göra bättre nästa gång.
———-
Bokbål förlags hemsida: http://www.bokbal.se

SUNE ASKANER, 80, författare, f.d. skolledare och kommunpolitiker i Sigtuna, har gett ut en ny bok, Minnet söker spår i tid och rum. Det är den tionde i ordningen, varav fyra på Bokmaskinen.

Vad handlar boken om?
I grunden är den självbiografisk och utgår från frågan ”Vem är jag?” Denna klassiska frågeställning kom upp i en filosofisk samtalsgrupp som jag medverkar i. Ändå är det berättandet om olika faser i livet som dominerar – med ett urval dikter som komplement. Egna bilder i form av foton, teckningar och målningar hör också till den historia som växer fram.

Vilka miljöer skildras?
Sigtuna i nutid är en utgångspunkt. Sedan passeras flera ”stationer” under resans gång både i norr (Jämtland – Östersund, Enånger – en plats i Hälsingland) och i söder (södra Småland – Kosta, Alvesta, Växjö samt Blekinge-Karlskrona och Göteborg under studieåren). Att beskriva en plats ser jag som ett försök att fånga ”platsens själ” – ett romantiskt uttryck som ändå pekar på det unika som finns i varje avgränsad miljö. Det blir förstås subjektiva intryck som jag sökt komprimera i prosadiktens form. Dikterna kan också läsas som en tidskrönika.

Vad vill du med boken?
Som inslag i berättandet finns reflektioner och åsikter i olika frågor – kring relationer, trender, skola och samhälle – som på olika sätt haft betydelse för mig och som jag hoppas kan engagera. Efter att under åren som pensionär ha sysslat mera kontinuerligt med skrivande har jag känslan att under varje berättelse finns en anan berättelse, som är den egentliga och som man har en förhoppning om att gräva fram, fast det aldrig lyckas. I detta fall är det nog de relationer jag haft och sökt bearbeta och komma till klarhet om. Ändå är de inte så framträdande i boken som läsare kanske förväntar. Det säger väl något om mitt författartemperament.

Du avslutar boken med något som du kallar ”interaktivt”. Vad avser du med det?
Jag har tänkt mig att det säkert finns andra som i en tillbakablick funderar över vad som funnits med under livsresan och vilken riktning resan fick. Jag har bifogat en del sådana frågor att utgå från och tänker att det kan finnas de som önskar en dialog kring detta. Som avslutning har jag tagit med ett litet stycke om ”filosofisk praxis”, som bygger på den gamla sokratiska metoden att föra samtal – något som idag tycks intressera fler, som en möjlighet att närma sig angelägna frågor.  //Avslutningsvis tycker jag att Bokmaskinen gör ett fantastiskt bra jobb i bokvärlden!

// Askaners böcker på Boktorget //