I Apogeum formulerar Sagfors dikternas koncentrat i teser; de kan ses som kärnor för texten att gro utifrån, eller som kontentans brännpunkt. 1) Katakresen är den sista utposten i ett vansinne. 2) Ensamhet är en bergart. 3) I själva verket innebär alla avstånd detsamma, isolerandet av en organism. 4) Som ängel var han (djävulen) vacker och inte det minsta rädd för att dö. Dikterna kan läsas separat men tillsammans som en helhet ger de ytterliggare dimensioner till läsaren. Genom Apogeum löper flera röda trådar som flätas samman till en väv.