Vi hade en gång en vacker brun kanin, Jussi. Tålmodigt och glatt jobbade den i sin bur, tills den hade fått ett hål i nätstaketet eller grävt en grop under den. Och då var den fri. När vi la stenad botten på hans uteplats och gjorde ett staket av brädor, blev Jussi djupt deprimerad. Nu försvann mening och mål ur hans liv. Det hjälpte inte att barnen tröstade med saftiga morötter eller pappan med maskrosblad. Alltid när jag närmade mig buren, vände den ryggen mot mig. Jussi var säker på att det var jag, som hade hittat på detta med stenar och brädor. Vi orkade inte se hans sorg, utan öppnade dörren och gav friheten till vår söta kanin.

Naturen är för oss samma sak som frihet är för Jussi. Utan naturens stilla musik, tystnad och ro skulle vi säkert bli deprimerade. Vi behöver naturens tystnad och ro, så att vi kan leva balanserade i vår oroliga värld.