I mina ungdomsår under uppväxten i Slovenien drömde jag mig ofta bort. Jag visste ingenting om Sverige, varken om landets språk, kultur eller religion och även det geografiska läget var helt obekant för mig. Det enda jag visste sedan innan var att Sverige låg i Skandinavien och att det var i norra delen av Europa. Jag förmodade också att det var kallt där året om och att man levde på fiske och skogsbruk. Ingenting som kändes tilltalande direkt. Jag lyckades inte få fram mycket mer. Tänk så förvånad jag blev när vi en vacker höstdag kom med färjan Scarlett till Landskrona! Solen sken från en molnfri himmel och från kajen kunde man se både Köpenhamn och ön Ven. Trädkronorna vid Sofia Albertina kyrka var fortfarande gröna, löven hade inte börjat falla än. I Slovenien hade vissa trädtoppar redan blivit halvnakna och när jag lämnade landet låg en tjock höstdimma över landskapet. I Landskrona var det riktigt solsken och det var relativt varmt i luften trots att en pust av sunnanvind drog lätt från söder.

Livet har lärt mig bl.a. att demokrati inte är en självklarhet, människor måste medverka för att lyckas. Det är omöjligt att ta ut livet i förskott, därför skrev jag om hur det varit. Vi kan inte veta hur vårt liv kommer att bli vid 50, 60, eller vid 100 år. Men en sak är säker: Hur länge man än lever, kommer man alltid att bära sitt hemland i djupet av sitt hjärta.