Det första decenniet av 1900-talet har av mÃ¥nga kallats en brytningstid. Det gällde inte minst för Bergslagen. 

 Järnvägar byggdes och Västanfors kom att ligga i skärningen mellan linjerna Stockholm–Ludvika respektive Frövi–Krylbo. Och idéerna spred sig med ångans fart.

Samhället knakade i fogarna när arbetarna inom sÃ¥väl järn- som lantbruk krävde rimliga löner och allmän rösträtt, frikyrkorörelsen kämpade för att var och en skulle fÃ¥ tolka kristendomen pÃ¥ sitt sätt och nykterhetsrörelsen försökte torrlägga sprit-träsket. 

 I den miljön växte John Asplund upp. FrÃ¥n fattiga förhÃ¥llanden och smÃ¥tt sjuklig mÃ¥ste han söka sig egna vägar. Efter ett Ã¥rs studier vid PÃ¥hlmans Handelsinstitut i Stockholm startade han en bokhandel i Västanfors. 

Han ville fÃ¥ folk att läsa böcker, sluta supa och organisera sig politiskt. Det gjorde han sÃ¥ bra att han av kropps­arbetarna anlitades som ordförande vid bildandet av Västanfors arbetarkommun Ã¥r 1906. Under tiden runt storstrejken 1909 spelade han i flera fora en stödjande roll vid sidan av lokala aktörer som O.A. Kindgren, 

F.A. Johansson, G.T. Karlsson och G.A. Rundgren. 

Och besökare som Hjalmar Branting, Kata Dalström, Hinke Bergegren och Axel Hirsch.

 Men hans ekonomiska bas hemmavid kollapsade: 

han och hans hustru Vitmoss-Lina tvingades 1911 lämna Västanfors och söka sig till Stockholm. KrigsÃ¥rens matbrist fick snart hustrun att vända hemÃ¥t med barnen. Men för John var ingen sÃ¥dan reträtt möjlig. 

 John Asplund var min mormors bror och han dog det Ã¥r jag föddes.