Carl-Erik Wiberg (född 1938) har under 25 års tid arbetat i FNs tjänst främst i Afrika och i Asien, inklusive i ­länder som ­Zambia, Liberia, Lesotho, Nordkorea och ­Malaysia. I de tre sistnämnda länderna verkade han i egenskap av landprogramchef för FNs multilaterala tekniska bistånds­verksamhet. Därefter har han en tid arbetat för Svenska Afghanistan­kommittén med placering i ­Peshawar och en kortare tid för SIDA/UD i Hebron som svensk kontingentschef för det multi­nationella Temporary International Presence in the city of Hebron (TIPH). Wiberg har under större delen av sin tjänstgöringstid i internationell tjänst fört dagbok och som legat till grund för mer än ett självbiografiskt verk på eget förlag.

Detta är Carl-Erik Wibergs första försök i genren essä­istik på självbiografisk botten. Boken är avdelad i två: Egna och andras ­tankar och Miniessäer. Medan tankarna har övervägande resonerande innehåll är mini­essäerna mer eller mindre faktiskt ­grundade och bygger till en del på det ­självupplevda.