En mormor följer sitt barnbarn med  autism under ett dygn. Hon ser honom  i hans vardagliga situationer, bÃ¥de i hemmiljö och i skola och gör reflektioner kring detta barns ofta svÃ¥rtolkade och ibland bisarra beteenden. Hon beskriver ocksÃ¥ sin kärlek till barnet och reflekterar kring vÃ¥r oförmÃ¥ga att se pÃ¥ människor med avvikelser som en tillgÃ¥ng; att vi med större ödmjukhet bör inse att normaliteter inte är axiom. Med andra förmÃ¥gor gÃ¥r det att leva som en glad och harmonisk människa. Hon vill ocksÃ¥ belysa allmänhetens okunskap om barn med detta svÃ¥ra handikapp och de risker som därmed kan uppträda.