Det stormar aldrig på Kurt Hugossons tjärnar, inga näsor slås blodiga bakom lördagskvällarnas danslogar, alla hjortronmyrar lyser ständigt gula och ordet terror är inte ens uppfunnet.

 Men mödan finns där ständigt, kampen för tillvaron, motluten och kallblåsten. Och framför allt värmen och en förunderlig trygghet, ständigt någon att hålla i handen, när tillvaron slår krokben eller kängskorna sjunker ner i ett surhål.

 Livet blir aldrig sÃ¥ motspänstigt att det inte är värt att leva. Liljekonvaljen doftar plötsligt som aldrig förr, gäddan busar i vassen, och är det inte självaste storlommen som ropar i söder?   

 Författarens värld blir brokigast bakom slutna ögonlock – då tid och rum inte stör och Livet självt kommer nära.