Jag hade det perfekta livet. Vi hade tre vuxna barn som det hade gått bra för. Vi hade bra ekonomi och kunde göra det mesta vi ville. Vi bråkade inte utan fungerade bra ihop. Jag levde ihop med en bra man. Vi bodde i ett modernt och renoverat radhus. Men jag hade inte kärleken. Det kanske är så här det ska kännas efter 24 år? Ska man nöja sig med det och fortsätta ihop, eller ska man försöka finna kärleken på nytt, någon annanstans?

Vad händer i ett långt förhållande med kärleken? Hur får man det att fungera och hur gör man för att behålla kärleken till varandra? Om kärleken ändå tar slut, hur gör man då?

Det här är min sanning om hur mitt liv och mitt förhållande har varit. Jag stod inför ett vägskäl när barnen hade flyttat hemifrån. Det var inget lätt beslut att fatta, men jag ångrar inte det jag bestämde mig för. Det finns inget rätt eller fel, alla måste få följa sitt eget hjärta och göra det som känns bäst för just dem. Det har varit en jobbig, rolig och lycklig resa som i slutändan visade sig vara värt allt!