»När popen blev röd, vit & blå«, titeln hade jag för ovanlighetens skull innan jag började skriva min text. Normalt får mina texter en arbetstitel, men här var titeln given. Eftersom det inte är lika självklart för andra som för mig själv vad jag menar med den kompletterade jag med undertiteln »200 år av amerikansk populärmusik«. Varför valde jag detta ämne? Från min uppväxt på 50-talet har jag gillat USA:s popmusik även om jag i början var omedveten om att många låtar jag tyckte om var amerikanska. Men när jag började fylla tvåsiffrigt strax efter mitten av årtiondet kom Rock’n’rollen och nu var det ingen tvekan. Elvis och hans sångarbröder kom från USA, landet med jeans, coca cola, västernfilmer och vackra vrålåk med fenor.

Men jag börjar alltså min musikaliska resa långt före Elvis, närmare bestämt på det tidiga 1800-talet med de första minstrel-artisterna och innan jag avslutar den har jag hunnit skriva om Sabrina Carpenter, Morgan Wallen och deras kollegor på 2020-talets topplistor för musik. Historien om den amerikanska popmusikens framväxt handlar naturligtvis främst om dem som skapar dem, låtskrivarna och artisterna som framför deras alster. Men den handlar också om hur teknisk utveckling har styrt hur musiken har presenterats. Teatrar, grammofonskivor och radio/TV var länge viktiga för att sprida musiken. Digitaliseringen medförde stora förändringar runt det senaste sekelskiftet. Men själva musiken då, har den blivit bättre eller sämre? Jag ställer frågan trots att jag väl vet att det är högst individuellt om vi tycker den blir bättre eller sämre. Alla kan vi nog enas om att den förändras hela tiden och är annorlunda idag än vad den var igår!