På ett frugaliskt och fragmentariskt sätt har Hebert Abimorads poesi med tiden blivit allt tätare, mer kondenserad. En förtätning (och kondensering)som, även om det framstår som motsägelsefullt, vidgar. En utvidgning av sinnena, av medvetandets irrfärder, av skapandets frihet, av jaget som delar sig.