Tiden var synnerligen olustig, tyckte Mannerheim. Det är så svårt att leva, skrev president Paasikivi, ”i en värld av lögner”. Där och då, 1946, föddes författaren i en av landets rödaste orter. Vilsen. 

Det började som ett letande efter hur, vad och varför. Och det slutade med den här boken, en tre sekel lång historia, med historier, om ­bruks­are och Dalsbruk 1686–2012. Orten ligger visserligen i Finlands periferi, men det snäva blickfånget låter oss ändå ana statens rikssvenska rötter, ger insyn i industrins genombrott i landet och tillåter oss följa stånds­samhällets övergång till klassamhälle och till välfärdsstat. Den här boken stannar inte vid Dalsbruks brukspatroner. Här inkluderas även torpare och ­arbetare, förmän och formän, revolutionärer och folkhemspionjärer, soldater, idrottsmän, änkor, köpmän, tjänstemän, masmästare samt en och annan ribbamiral och strandbaron. Ja, och så marskalk.

Mot slutet tedde sig detta sista brukssamhälle, paradoxalt nog, märkvärdigt likt en reellt existerande, och fungerande, socialistisk enklav i en ­kapitalistisk omvärld. Den industri som globaliseringens kvast sopade bort 2012 bekom emellertid bara en fabriksort. Nästsista kapitlet handlar om brukssamhällets sorti. Det sista rör bara Carl Gustaf Mannerheim – och författarens generation.

OLE HÖGBERG, född som fjärde generationens ”bruksare”, emigrerade till Sverige 1969 och undervisade vid Saltsjöbadens samskola i främst historia och religion. Sedan 1995 är Högberg även läromedelsförfattare och 2003 debuterade han med boken Flugsvampen och människan, Carlsson förlag.