Ju äldre ögonen blev desto klarare såg dom. 

”Allt var inte bättre förr, men nästan” och ”Historien har en förmåga till upprepning”, syntes stå allt tydligare mot en allt klarare himmel, om än med hål i ozonskiktet. Dock inte lika stora som hålen i proletärklassens skyddsnät. 

 Arbetets stad blev till ett syndens näste och dess kyrka till ett tomt sekulariserat skal. Med det kriminella som det nya normala.

Den helt alena till jorden kommen Jon Levander, kom följaktligen till det som kom att bli världens mest ensamma stad. Där den genuina solidariteten hann upplevas och som kom att innebära avgörande säkerhetsbälte. 

 Men skulden över att ha tillhört skaran förd bakom ljuset, kunde ändå inte hållas tillbaka. Det måste gå att göra något mer.