SÃ¥ som trÃ¥dar spinns och flätas samman i en väv, sÃ¥ spinns livs­­banor och vävs samman till mönster och berättelser. Elsa 

Schærström lade ner stor möda pÃ¥ att dokumentera sin släkts historia 

genom att skriva ner vad de äldre hade berättat och vad hon själv fick dem att berätta. Man kan berätta sakligt, konkret och objektivt om en människas liv, om födelseÃ¥r och närmaste familj, om bostadsorter, utbildning, arbete, giftermÃ¥l, eventuella förtroendeuppdrag och kanske fritidsverksamhet, rentav om föremÃ¥l som de ägde och använde, om sjukdomar och död. Elsa gjorde det, och den dokumentationen finns bevarad pÃ¥ andra ställen. Men vad människorna bakom namnen tänkte och kände, vad de hoppades pÃ¥ och drömde om, när livet lÃ¥g framför dem, eller vad de mindes och företog sig, när de insÃ¥g, att livet lÃ¥g bakom dem, blir sällan bevarat pÃ¥ samma sätt. 

 Några personer, omständigheter och händelser i släkten berörde Elsa till den grad, att hon ville berätta om dem på ett mera levande sätt, på ett sätt som kan beröra andra. Att berätta på det sättet innebär, att man behöver fylla ut fakta med detaljer, som inte är dokumenterade, men rimliga, att leva sig in i andras situationer, förhoppningar och ofrånkomliga öden. I några novelliknande berättelser låter Elsa just känslorna och undringarna kring de faktiska levnadsbetingelserna träda fram.