En mormor följer sitt barnbarn med  autism under ett dygn. Hon ser honom  i hans vardagliga situationer, både i hemmiljö och i skola och gör reflektioner kring detta barns ofta svårtolkade och ibland bisarra beteenden. Hon beskriver också sin kärlek till barnet och reflekterar kring vår oförmåga att se på människor med avvikelser som en tillgång; att vi med större ödmjukhet bör inse att normaliteter inte är axiom. Med andra förmågor går det att leva som en glad och harmonisk människa. Hon vill också belysa allmänhetens okunskap om barn med detta svåra handikapp och de risker som därmed kan uppträda.