PÃ¥ ett frugaliskt och fragmentariskt sätt har Hebert Abimorads poesi med tiden blivit allt tätare, mer kondenserad. En förtätning (och kondensering)som, även om det framstÃ¥r som motsägelsefullt, vidgar. En utvidgning av sinnena, av medvetandets irrfärder, av skapandets frihet, av jaget som delar sig.