Jag griper tag i »pappa« Haralds ben, jag hÃ¥ller hÃ¥rt för att inte tappa taget.  Jag är fyra och ett halvt Ã¥r. Det skramlar i rälsen när tÃ¥get närmar sig stationen.  Det dröjer nÃ¥gra minuter innan det bromsar in med ett tjut pÃ¥ perrongen och dörrarna öppnas. Passagerare med stora tunga väskor kliver av. Det är mycket folk och trÃ¥ngt. Mitt i all trängsel stÃ¥r hon plötsligt där tanten, min mamma! Hon är stilig, fina kläder och en stor ljus hatt pÃ¥ det mörka hÃ¥ret. Jag gömmer mig bakom Harald och viskar: 

   â€“ Jag tycker inte om henne! Jag vill inte, jag vill inte Ã¥ka med!

»Mamma« Elin tar mig och lossar mina händer frÃ¥n »pappa« Haralds knä och säger: 

   â€“ GÃ¥ nu fram och hälsa!  Hon är din mamma.

Jag bärs upp på tåget sparkande, skrikande och med tårar som forsar nedför mina kinder. Dörrarna stängs. Stinsen vinkar med sin flagga och blåser i sin visselpipa. Tåget lämnar perrongen. Jag är på väg till Stockholm.

Här börjar min livsresa, som jag minns den.