Författares Poesiplank

Alla arter är ur samma kultur
ingen art berör samma natur
 
Själen fullbordar din struktur
du speglar delvis dess bravur
 
Kroppen älskar känslans kontur
samvetet är du, i tur och retur.

                              Sören C Möller

Som ett spöke finns han där när jag träffar gamla vänner
Ett tomrum, något som saknas
Något att förhålla sig till
Så befriande att röra sig i rum utan spöket
Så befriande att träffa nya människor som aldrig träffat spöket
Samtidigt vill jag inte förlora de få som finns kvar
De som jag inte stötte bort när spöket dök upp
De som inte flydde när spöket dök upp
Men jag har valt att vända blicken framåt
Jag har befriat mig från spöket
Jag rör mig i nya rum
Rum som spöket aldrig skulle sätta sin fot i

                                       Margareta Stigenberg

Poesi på en dag, där tar det fart

Dagens dikt går utav snigelfart

Sören C Möller

och skuggdockan med neonvingar
viskade tyst till dig
att du inte ska
vända dig om
och se efter när dom kommer i dimman
utan gå rakryggad
följ de scenbelysta stegen
över gränsen till andra sidan
där fåglarna tystnat
under det sjungande
och blommande trädet

Ur ”Vänd Dig Inte Om När Dom Kommer I Dimman”, 2006
                                                  © Tommy Thuresson

Tjugoåtta tecken som bark runt trädet
tröst och längtan ett pärlband av ord
hjärtats slag som en slägga mot städet
i ett avskedsbrev på ett nattduksbord.

Famna min själ fyll mina ådror

med glädje och sorg ur skogssjöars djup 
fly mitt mörker låt ljuset få flöda
och säg en sanning om död dalens stup
bortom min oro och jord livets möda.

Öppna min dörr rör vid mitt inre

fyll mitt hjärta med näktergals sång
bind mina sinnen vid själens strängar
och visa mig vägen när tid är en gång,
till dina för evigt blomstrande ängar.

Minnesstigen är lång
kantad av tårar
vid varje sväng har jag stannat
och skrattat
alla sår har läkt

          Josefin Morge

 

dina varma andetag

som min enda tanke

i denna värld

som tröst

 

Den dödfödde sade:
Jag har kommit till jordelivet för att leva utan dig. Men trots detta reser vi tillsammans -min död och jag- genom det underbara. Där livet sprudlar och våren bjuder på sköna vyer.

Och vi - vi älskar tillsammans medan blommorna förgyller vår akt

                                      Håkan Sohlberg

En tår trillade ner för min kind
Du fångade upp den och blåste
iväg den långt bort
Din hand gjorde en gest, som
om det vore trolleri
Puts väck
Finns inte mer
Jag fylldes av tomhet som bara
finns när något funnits
djupt inom mig, pulserande, levande
rent, äkta, nytt
Vi såg ut över det svarta vattnet
det frustande vita skummet mot klippan
Bubblande fräsande viskande vågor
Livet pulserade där ute
ovetandes om alla suckar här inne
Leendet spred sig över mina läppar
Du stal en kyss och smakade
nära mig
Ett magiskt ögonblick, ja det
är trolleri
plötsligt närvarande
är jag här

Skrattloppor hoppar från den ena till den andra.
Minns du?
Vi minns till och med gångerna vi inte var med.
Vi pratar oss blanka med ofullständiga meningar. Rattar in
våglängder så de ska stämma.
Överens.
Hemliga klubbar och baklängesspråk.
Vi pekar vart vi är på väg. Sedan pillar vi hål som är glömda
och borde så förbli.
De sprider dofter som gör nysningar.
Vi har varit och vi har gjort.
Faxat fascinerande brev. Väntat på svar.
Matrester hänger på hakan.
Det finns alltid en joker i leken. Hon får resten att knipa
munstreck och tänka att livet är bra orättvist ändå.
Avundsjuka puttrar i munnen. Så hon blandas bort och hör
inte hemma och hon lägger sig i en pinglande klädhög och
önskar att livet var någon annanstans.
Vi släpper aldrig blicken och ler träningsvärk.
Vi kramar oss varma och lämnar pussavtryck på kinden.
Vi gör det snart igen, säger vi.

Tack för det du skrev jag vet du menar väl.

Ord kan vara bra och bättre än mycket och det verkar vara orden som funkar för oss i våra privata tankar och känslor som vi inte pratar om.
Men helst så är ordet det största i världen.
Men prata om känslor vill man göra utan den bokstaven i kuverten. Fina brev blir dikter.
Vem vet när vi kramar om varandra i rent spontanitet. Det kommer nog hända väl om det är sent.
Att börja är alltid bra hur sent det än är. Att börja med något bra är det jag vill säga här.

En farfar
följer sitt spår

funderar

spåret kryper
åren går

          Hans Eric Jarnbo

“Take my hand”
he says pulling back
golden threads of wisdom
hanging swiftly from
an unseen ceiling
Walls of serenity
closes in on me
as I feel the soft skin
of his palm
pressing against mine

             Ninni Andersen ©2011.10.10

1.
Månen är full och upplyst som ett tornur.
Jag hör bestick slamra som om visarna faller ner.
Molnet som försvann under dagen
stiger nu ur vulkanen

2.
Jag ligger på sängen med fötterna i havet.
Det sker plötsligt.
Jag är inte här ännu.
När jag slog upp dörrarna
rullade vågorna uppför toalettspegeln
Nu ligger jag på enkelsängn med fötterna i havet.
Ön heter Ischia.
Brösthåret grånar.
Månen går upp mellan benen.

3.
Moskitonätet hänger kring madrassen
släpar i golvet, vitt med brodyrer som en brudklänning.
Fin.
Jag ligger under den och tittar uppåt.
Ingen brud.
Höfterna är en bamburing.
Skötet en upphängningskrok.
Den här brudklänningen håller myggen ute.
Takfläkten skovlar lojt och får den att bölja.
Efter tal blir det dans.

4.
Det händer absolut ingenting.
Jag tar branten upp till byn.
Det blir läskigt brant.
Varje byggnad kommer emot mig svart av regn.
En gruvort av väta.
I regnvattnet rullar stenar förbi.
Inget händer.
Ljus är riktat uppifrån på allt som saluförs.
Inget vill jag ha.
Ingen kvinna.
Plötsligt saknar jag lem.
En byggnad imponerar men det skiter jag i.
Allt är mycket fult.

                                          Ernst Brunner

Den fria viljans rätt
är manifesterad
i varje människa,
vid födelsens ögonblick.

som ett rent
och fläckfritt ark
och ett oskrivet kort
är på förhand inget gjort.

Med fri viljas rätt
gör hon rätt eller fel
och med eget ansvar
står livet på spel.

Efterhand skrivs arket,
ord för ord noteras
notis och artikel
millimeter och partikel.

Hela livet, befogenhet
och ansvar, blir skrivet
och då arket fyllts
återstår summering.

I livets korta ögonblick,
det tomma arket,
en människans liv
är skrivet

på ett papper och en notis
som lång eller kort
blir ett bevis som vittnar
om en vilja, ett ansvar.

en fri rätt
att göra fel eller rätt
har noterats i en matrikel
som aldrig vittrar.

På det tomma arket bestämmer du,
med din  fria viljas rätt vad som ska
skrivas, in Carte Blanche.
en gudomlig och mänsklig rättighet.

                                       Bo Göran Nilsson

Ingen vet vad dharmaluffarna
egentligen kom fram till
under sina nattliga sejourer
till ljudet av ogräs
och klingande vin.
Tjack var mode
på gränslösa väggar
och tidlösheten tickade
som ljudlösa bomber
innan förgasare öppnades.
Hastigheten var viktig
och bildernas komplexitet.


2
Friheten i en bil
utslängd över prärien
i flödande sol,
i en godsvagn
på väg mot Atlanten.
Druvorna i gryningen,
utan ansats
till större behov
än himlens grå återsken,
återhämtningens traktat.
Blicken som kunde rymma
hela horisonten
och smulorna på marken.


3
Ren, oren, helig!
Det som inte flyger
när det andats ut
är inget att bygga på.
Som mötande billjus
i ett svart hav
av elektrisk närvaro:
rörelsen är mediet.
Sjung skändade tunga
om stjärnor och barn
som lyser vid utkanten
av samtidens förfall.
De olika dofterna, stanken,
vindens sätt att tala,
kvicksilvrets hejdlösa resa
och saknadens omfång:
Allt följer jakten
på ögonens mättnad
och ledans
dansanta motsatser.


4
Någon följer ett spår
på en vintrig banvall,
men kan inte längre
tala med tågen.
Doften av apelsiner
rullar i snön
utan annan orsak
än som förebud.
Raljerande himlar
växlar schamanistiska
fåglar och urkunder
strax innan mörkret faller.
Kan inte stå still,
måste se farten
i speglarna,
skälva i luften.


5
Resorna börjar i
Rigvedan, Upanishaderna,
Bibeln och Koranen.
Med avstickare i
Diamantsutran, hos Gilgamesh
och i sufiska världar.
Lao Tse dansar med Basho
och Zen är ännu ett spår.
Vissa filosofer tilltalar mer direkt.
Ögonblicken rasar i rökiga barer
där saxofonen öppnar dörrar
mot känslighetens dharma.
Gränslöshetens grammatik
finner sin egen syntax
och ordbilderna föder varandra.
Samhörighetens samsara
döps i vätskor heligare
än gralens mytiska innehåll.
I gryningen värker andra teser fram
en bleknad utopis
inneboende skugga.
Inget är mer beständigt
än flyktigheten
och dagens sönderblåsta ackord.


6
Bleka mornar när ljuset
inte ens förmår
att positivt ladda
ögats ytinnerlighet,
är det bara övertygelsens
andrasidiga, tydliga seende
som återstår, med uttryck
långt utöver
att lägga sig för alltid.
Trumpetstötar ur en ofokuserad
del av det som ligger
inom genomträngningens räckhåll
kallar alla vid sin position
till självmöte och annan form
av uppgörelse med det som är.
Slaggformationer utan innebörd
ligger som blytyngder
vid återhämtningens flackande
och som alltid vid
den här sortens tidsåtergång
åderlåter livets inneboende visare
den kraft som måste reserveras.


7
De reste genom dagarna
som om de vore luft,
verkligheten utanför fönstren,
en föränderlig duk
utan konstnär
eller förutbestämt motiv.
Ibland sträckte rörelsen
ut en hand, ibland endast storslagen
i sin därvarande påtaglighet,
men mest struken
som en herrelös hund
på sin väg mot ingenstans.
Olivgrenarna sprakade i brasan
i huset högt bland kullarna.

Längst ned
i kylskåpet
bakom morötterna
som möglat i påsen
under potatisen vars
ögon vuxit ut på spröt.
Fann jag förklaringen
till idétorkan.

            Therese Silverbåge

Minns du vår spiraltrappa av vassa rakblad som
ledde upp mot vår himmel? Jag skriker ut natten
i mörkret, behöver få tömma mina förgiftade
lungor, bara för en minut.
Jag krossar porslin, andas för fort och jag
dansar på glasskärvor. Blod, från nakna fötter
lämnar tunga spår i historien.
Minns du, våra glänsande cyklar, och våra
skadade kroppar? Det var marinblått med
hundtänder i sicksack, när droppen i ditt hjärta
rann över, och jag förblöder långsamt inombords
medan du våldgästar mitt medvetande med dina
stavelser. Hettan från din kropp, ja det var en
gång i ett helt annat liv.
Minns du jorden under mina målade naglar, jorden
i mitt hjärta? Du sa en gång att jag var ditt
allt, men dina ord räcker inte alltid till.
Kärlek växer och blommar, den förmultnar och
dör. Och när lamporna tänds igen vänds allt upp
och ner. En kall säng mot ett varmt betonggolv,
lågans hetta i munnen när du tränger dig längre
ner i min hals.
Och minns du, skärvorna av vår krossade spegel?
Eldsvådan med fläderblom och granathjärta. Du
berättade en gång att tyllkjol, det var en annan
mans förälskelse. Medan du dansade bland tomma
själar, och älskade utan känslor. Men nu är det
jag som dansar i tyllkjol, för att behaga
lättfångade män. När jag inte längre kan höra
mina egna andetag.

                                          Denise Fernström

Jag hade trasslat till det
med tro och med Gud och med skam
och grubblade, sökte och tänkte
men hittade inte fram
Så mötte jag flickan på Capri
som själv hade kämpat en gång
att slita sig loss från moraler
och hot om fördömelsens tvång
När jag fick berätta om bördan
som mörkat min ungdom med skuld
om budord och gäld och bestraffning
då gav hon mig svarsord av guld

»Livet är ingen domstol
och själen är ingen bur
Den ende som kan dig fördöma
är du och din självcensur
Sträck ut dina ängsliga vingar
och njut av befrielsens kraft
Det finns inga andra hinder
än de, som du själv har satt.»
Så nu tar jag för mig av livet
och erfar dess potential
och skänker en tacksamhets tanke
till flickan som gav mig ett val

                                   Jan-Eje Ferling

Have a nice day now.
Nötta, fransiga fraser gör stegen lätta
längs minnenas avenyer.
Ett liv jag klädde av mig
ekar mot bruset.
Ett bo blev obyggt här,
en ovattnad kärlek söndersmulades på Astor Place.
Nu håller jag äpplet framför mig,
ser dess skimrande hud.
Den hungriga, nyfikna ännu lika vaken,
nu med en ostruken krigare i handen.
Sonen förförd.
Manhattan sträcker sig mot mörkret i gyllene rustning.
Solen stiger över östra floden.
Have a nice day now.

                                                     Görel Crona

… på en bänk i Bellmansparken
den första vårens dag
satt en gubbe med ansikte
mot solens skygga strålar…
  Asch, ljuva fåglarna!
Stör inte veteranen
låt hållas honom kvar
på den slitna parkens bänk
låt hållas gubben kvar
i hans drömmars söta sfär
där han blir ung och skön igen
tills den flyr
i första vårens himmel blå …
  Asch, fåglarna!
stör inte gammal gubbe
låt honom flyga …
hans livs sista drömmar
är snart på väg
tyvärr,
att spårlöst försvinna
i livet, historiens dimma …
                              
                                   Teddy Trela

Kräftdjur ruttnar sakta
Kackelacksantenner svajar väjigt
Gnisselkäftar gnids sakta
Låter som tusen haschfioler
Drypande snålvatten upphällda i skålar av sjöglas
Upp ur djupet stiger Monstret i Svarta Lagunen
Kastar längtande blickar på solnedgången
Smaskar sönder, maler ihjäl sig
Ölindränkta flugor som bär smutsigt spad på sina vingar
Surrar betänkligt i eftermiddagssolen
På andra sidan
Gymnasiekorridorer i blått
Gymfräschör och dyrt bubbelvatten
Perfekt pixlade bilder som sonen Etch-a-Sketchat
Gjort i slöjden, där med sågspånsdoft
Powerdrink med alla världens frukter i
Dyra dyra parfymer, man behöver bara en droppe
För att sänka världen
Badsalt i skära och turkosa nyanser
Retuscherade bilder frysta i fotoramen
Fruktfatet och den svarta skinnsoffan prydliga
Ni vanliga dödliga ser det inte
Men de här två sidorna krigar
Hela tiden
Oupphörligen
Och jag är den enda
Som håller dem ifrån att fullständigt råka i luven på varandra

Jag har haft ett gott liv
med min käre man
år ut och år in
Han fick cancer och dog
begravdes med sång år 96
Sångerskan stal
mina nycklar
och kopierade dem
Jag köpte nya nycklar
år ut och år in
Tre gånger om
låskostnad 2000 per gång
Fyra gånger om
år ut och år in
Låste alltid
år ut och år in
Hon bor i samma hus som jag
år ut och år in
Hon var bjuden på begravningskaffet
och letade länge och noga bland upphängda kläder
Skumt!
Skulle sedan upp till sig
Skumt!
Och kom ner igen glad
Skumt!
Mitt Parianporslin är borta
Silvret och Bisquitporslinet är borta
år ut och år in
Polisen säger
År ut och år in
Försök att leva med det
år ut och år in
Pengar, saker, mediciner borta
toarullar, tvättmedel, tandkräm
år ut och år in.
Dock icke mat, men mycket mera
år ut och år in
Polisen säger fotografera
år ut och år in
Jag kunde bara köpa
Claes Ohlsson teknik 2000:–
år ut och år in
Hon fastnade till hälften på en enda bild
Min kompis påstod, Där är ingenting!
slå bort – jag har inte tid
(VILL INTE bli inblandad)
år ut och år in
Kamerautrustningen stals
Jag har en tom Tramvo-ask kvar
År ut och år in
Stjäls av elakhet
Anteckningar
halvskrivna Koncept
almanacksblad med Datum Noterade
Slänger i sopnedkast
halva paret skor, Varför?
Böcker – går att sälja
Illustrerad vetenskap –
prenumeration ca 1000 per år –
säljes troligen för 25 kr per styck
Halva mina årgångar är borta
år ut och år in
Sångerskans röst är borta
och hon stjäl mycket mer
Gröna strumpor – röda långbyxor av crimplen
Yllebyxor – ljusa sommarkjolar
Två gånger två gånger om
hon skulle stjäla ännu mer,
om jag vore större till växten
men jag har fått onda fötter
år ut och år in
Köper större skor, 38-or
som stjäls varje år
Svarta vinterstövlar – sommar, röda skor
mediciner, hudkräm
år ut och år in
Den ej mer så unga stjälerskan
kan inte mera sjunga
Hon vallar pensionärer
på sjukhusbesök
år ut och år in,
varar än!

        Änkefru Johansson

Min fru förstår mig inte
Min fru vet att det inte går över.
Väljer att acceptera.
Låter mig hållas.
Lider inte. Bara suckar.
Jag älskar en annan.
Hon, den andra, är ingen ungdom.
Ändå tar hon emot mina ögons kyssar.
Sväljer dem.
Låter sitt mjuka skinn smeka min bak.
Alltid lika villkorslöst.
Vad jag än gör strålar hon, den andra.
Ett crescendo av blixtar bländar
när jag ser henne i solen.
Ibland får min fru vara med.
Motvilligt, till en början, blir även hon smekt.
Till och med lite förförd.
Men hon, frun, förstår ändå inte min kärlek
Säger; hur kan du älska en gammal bil?

                                       Henrik von Koch

Skogsord
Löven på marken
Maskar, sniglar, skalbaggar
Ord
som vilar på jord
En plötslig vind
blåser upp löven
blandar dem
med orden
gula, bruna, röda
Allt är kullkastat
Meningar får
byggas på nytt
om och om igen

        Lars Inge Widlund

De rycker fram nu, i skuggorna, häxmästarna
Mumlar besvärjande ord att dra ned
samvaron i svart fördärv
Lerar ned kedjorna i djupet,
dragna genom lager av kladdig tjära
Faller vinglöst
Och man kan
Vandra fram sorglöst, visslande Internationalen
Eller hemsöka världen med grubbel,
nynnande på Grästorp blues
Köra på rena, klara penseldrag
Eller blanda sin egen kulör och anse sig unikvarande
Men i lackmustester flyter alla färger ihop
Giftigt gult eller dassgrått

                                   Arvid Svenske

Ord kan bli till en hängbro

som tyngs utav gräl och gråt.

Ord kan bli till en svängbro

som skiljer älskande åt.

Ord kan bli till en gångbro

som byggs med ett snabbt förlåt.

Ord kan bli till en betongbro

som aldrig rivs efteråt.