Intervjuer

Här presenterar vi i en serie intervjuer några av de författare som valt
Författares Bokmaskin.

Kjerstin Krantz10 Februari 2015

KJERSTIN KRANTZ SKAPAR KONST AV RUNOR
Kjerstin Krantz är författare och konstnär. Hon fascineras av nordisk mytologi, och ett vanligt förekommande motiv på hennes målningar är olika runstenar.

       ”Det finns en runsten, som är mycket mer ovanlig än de flesta man brukar se.
       Ormslingorna, drakhuvudet och det kristna korset är där.
       På höger sida strax under korset ser man ett par som stelnat mitt i kärleksakten
       som påbörjades för tusen år sedan och kommer pågå så länge stenen finns.”

DETTA ÄR bakgrunden till Rigs vandring, utgiven 2014. Kerstin Krantz har utgått från runstenens bild, och sedan tillkom själva historien.
   – Berättelsen är min tolkning av stenen, säger Kerstin Krantz.
   – Vet inte vad de som gjorde stenen tänkte sig, men jag tolkar in Rig i den.
Rigs vandring är en historia inom den nordiska mytologin. Den handlar om när asaguden Heimdall, i form av människan Rig, nedstiger till människornas värld Midgård och är vida känd inom den nordiska mytologin. Historien skrevs för första gången ned av Snorre Sturlasson (1179–1241), men är enligt Kerstin Krantz är äldre än så. Rigs vandring är hennes egen tolkning av verket.
   – Boken är baserad på hans text, som jag ändrat lite på och skrivit det på mitt sätt. Förhoppningsvis är det mer förståeligt för yngre människor.

RUNOR, FORNLÄMNINGAR OCH VIKINGAR har länge fascinerat Kjerstin Krantz. Hon har favoritplatser över hela Sverige. Men hon nämner Uppland, Västergötland, Gotland som några av platserna där intressanta fornlämningar och runstenar finns.
   – Vår historia finns överallt i Sverige. Om jag hittar en historisk sten eller plats, försöker jag alltid hitta historien bakom. Och måla av dem.
   Intresset för att måla kom sig av att flera av hennes släktingar målade och tecknade.
   – Så när jag var liten satt jag ju där och tecknade. Jag lärde mig perspektiv innan jag gick i skolan. Från början ritade jag mest gubbar och hus, men övergick så småningom till annat. Det var inte alltid det fanns ritblock, så då ritade på papperspåsar som man haft matvaror i och annat. Jag målade på allt möjligt jag kom över.
   Kjerstin Krantz gick en tid på Otto Schiölds skola, efter det en tid på en skola i Malmö, sedan tre år i Paris.
   – Jättefantastiskt att vara i Paris. Vi brukade åka in till centrum, vi bodde en bit utanför. Känslan av att gå på olika gator i Paris kändes nästan overkligt. ”Här går jag nu”, jag såg det som i tredje person. Mycket häftigt.

FÖRUTOM att hon var en av alla nästan tvåhundra medverkande i antologin Poesi på en dag, var det hennes målning som i år prydde omslaget till boken.
   – Det känns jätteroligt att min bild valdes ut till omslaget. Poesi på en dag är fantastiskt trevligt, som är där tycker om det och de jobbar nästan hela året för just det här. Jag har en känsla att fler och fler vill vara med. Trevlig lokal, personal och ställe.
Kerstin Krantz hittade till Författares Bokmaskin via en bekant som gjort en kokbok där. Hon tittade lite på nätet och fattade tycke för tryckeriet. Efter att ha gett ut två böcker tycker hon också om sättet Författares Bokmaskin fungerar på.
   – Om något är oklart kommunicerar vi bra.

Kjerstin har medverkat som illustratör i ett flertal böcker. De två senaste är helt och hållet skrivna, illustrerade och utgivna av Kjerstin. Från Yggdrasil till Ragnarök, 2010 samt Rigs vandring, 2014.

  • Kjerstin Krantz böcker på FB Boktorget
  • 21 MARS 2015 till 12 april ställer Kjerstin Krantz tillsammans med sin dotter Birgitta Dahlman ut ett antal målningar på Museet Kvarnen i Filipstad. Kvarnen är ett museum för Nils Ferlin på övervåningen, och en trappa ned är det konstutställning.

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Lisbet Svedlind10 Februari 2015


    En av de författare som gett ut böcker genom Författares Bokmaskin är Lisbet Svedlind, pensionerad journalist på Folket och ett flertal andra tidningar.
    Hennes senaste bok tillkom under en mörk natt när hon var ute och gick.
    – De rev torget som jag gick förbi. Hela torget var en öppen grop, där låg en massa plattor som de tagit upp i plastsäckar. Plastsäckarna rasslade i vinden. En bit bort stod en grabb och tittade. Han såg orolig ut. När han såg mig försvann han. Vad hade han gjort där? Ett scenario som var oemotståndligt för en författare, berättar Lisbet Svedlind om hur idén till Cool, kallare, kallast, hennes senaste bok, kom till.

    – Jag fick cancer 2010, och då vaknade jag upp. Jag insåg att jag hade bråttom i livet. Jag inte hade tid med att tjafsa med förläggare om utgivning. Bokmaskinen gör det verkligen bra på det sättet, man behöver inte börja med 3000 ex och kan hela tiden beställa fler, så många jag vill och orkar med.
    Lisbet Svedlinds båda böcker på Författares Bokmaskin, Cool, kallare, kallast från 2014 och Dålig tajming, morsan från 2010 skildrar utanförskap i det moderna samhället.
    – Jag har haft en väldigt bra parkettplats för att se samhällsutveckling. Jag hade en hel del berättelser som behövde bli berättade. Hur blev det så? Det var ju inte meningen att det skulle bli så. Hedersvåldsdebatten är en svår debatt att ta, menar Lisbet Svedlind.
    – Den kränker människor. De som lever i den kulturen känner sig kränkta av den här skildringen. Man hävdar att det är sociala skyddsnät som ser ut så.
    Dålig tajming, morsan är baserad på en riktig historia, fast alla namn är fingerade.
    – Familjen kom till mig och det fanns inget annat att göra än att hjälpa dem. Viktigt att stå emot alla som säger att det här är osant. Jag kan tyvärr inte visa upp dem, men de finns där.

  • Lisbet Svedlinds böcker på FB Boktorget
  • Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Wivianne Runske12 Januari 2015

    Bland trojanska hästar och freudianska felsägningar

    Wivianne Runske, 71, har gett ut fem böcker på Författares Bokmaskin. Hon är aktuell med Vad jag vet om Agne Emil Bergvalls liv, den sjätte boken i ordningen, som kom 2014.

    Agnes Fält – en roman om att börja leva”, Ett olivträd på Ithaka och Det förälskade barnet är alla tre böcker som på något sätt berör psykologi, barn och/eller kvinnlig identitet, något Wivianne Runske berättar att hon är mycket intresserad av.

    – Det började när jag var 13 år och läste Pippi Långstrump. Det är en så bra karaktär, det är alla barn som lyfter och blir starka.

    Några år senare satt hon på en sociologilektion när hon insåg att så mycket i ens identitet handlar om ens upplevelser som barn.

    – Det är ju barnet det handlar om, tänkte hon.

    Hon började intressera sig för barnpsykologi och det är det som till exempel ”Det förälskade barnet” (Vivianna förlag, 2007) handlar om.

    Men även den kvinnliga identiteten är ett centralt tema i hennes böcker. Inte minst i hennes mest uppmärksammade bok, Ett olivträd på Ithaka. Boken är på 226 sidor och inleds med en cirka 30 sidors förteckning av hur hon valt att tolka de grekiska uttalen och vilka som är vilka i Illiaden. Det kan man se på två sätt. Antingen tråkas läsaren ut av alltför mycket information direkt från start, eller så hamnar läsaren på precis samma nivå som författarinnan.

    – Jag kanske kunde ha kastat om ordningen, men det blev såhär. Jag ville ha allt klart för mig redan från början, säger Wivianne Runske.

    Kommer man sedan igenom början i Ett olivträd på Ithaka märker dock läsaren att det är en bok som bevarat tonen i originalverket och samtidigt tillför sitt eget lågmälda språk. Det får ta sin tid.

    – Det tar lång tid att läsa mina böcker, sa en kille. Jag tar det som en komplimang. Man kan inte läsa mig fort, säger Wivianne Runske.

    Hon tycker bra om Författares Bokmaskin, som hon hittade till via en vän.

    – De kan sina grejer och ger alltid bra hjälp.

    Hennes senaste bok heter Vad jag vet om Agne Emil Bergwalls liv och kom 2014.
    Wivianne Runske har även medverkat ett flertal år i Författares Bokmaskins diktsamling Poesi på en dag, den senaste i november 2014.

    Arvid Svenske

  • Wivianne Runskes böcker på FB Boktorget
  • Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Oscar Trimbel18 November 2014

    Jag blev förvånad att jag kände mig hemma!

    När Oscar var fyra år gick han ofta på upptäcktsfärder i kvarteret där han bodde. I sjuårssåldern åkte han och hans bröder själva spårvagn för att gå på stadens museer. Redan tidigt fanns det hos Oscar en upptäckarlusta som gjorde att han ville ut och resa i världen
    Oscar Trimbel har arbetat som socionom och konstnär. På 1980-talet hade han konstutställningar i London, Paris, New York och ett flertal platser i Sverige. Men allt det är nu egentligen egalt. Enligt honom är inte försäljning och kändisskap viktigt, utan själva skapandet kommer i första hand.
    − Jag vill leva ett enkelt och lugnt liv, för att få mer tid över till att möta människor och mina motiv i verkligheten. Allt det här digitala som nu har tagit över, känns främmande för mig.¨

    När Oscar var i 20-års åldern åkte han ut i världen, efter att ha jobbat i två år för att spara pengar till sina resor.
    – Det märkliga var att jag kände mig hemma direkt i Indien. Livet pulserade och alla levde på ett annorlunda sätt runt omkring mig.
    Under den första resan till Indien, träffade han Moder Theresa och det förändrade resplanerna. Han återvände därefter flera gånger till Calcutta och arbeta med olika lokala hjälporganisationer. Det blev senare en bok, ”Moder Theresa, ett helgon i Calcutta”.

    Några år senare reste han till Afrika, för att arbeta som hatverkskonsulent i Somalia. Där skrev och illustrerade han boken, ”Ökensagor, berättelser från Somalia”.
    Ur Oscars dagbok från Somalia 1984:
    ”När jag kom till Somalia för första gången, möttes jag av vackra, stolta människor, som levde i harmoni med naturen, där boskapen var deras kapital. Jag skulle bo och arbeta i Jalalaqsi, ca 20 mil från Mogadishu. Temperaturen var över +35 grader i skuggan och det regnade bara en gång under de två första åren. När regnet äntligen kom blommade öknen vackert, som en botanisk trädgård.”
    Det tog lång tid att lära sig och förstå somaliernas traditioner och kultur. Landet var sedan länge delat av klaner. Men vi som kom från andra delar av världen blev ofta väl mottagna, eftersom vi förde in utländskt kapital, nya varor och kunskap i landet. När oroligheterna accelerade i mitten av 1980-talet avslutade flera organisationer sitt arbete och lämnade landet. Vi som var kvar märkte snart att det blev farligare och farligare för varje dag.
    När jag satt ensam på kvällen i fotogenlampans sken och hörde främmande ljud, kände jag mig ofta orolig och rädd. Jag visste ju att regeringssoldaterna och rebellerna var i stort behov av bilar och bensin. Hade tidigare gömt en extra tunna bensin i hönshuset, för att kunna ta mig därifrån om det blev mer hotfullt. Men jag behövde aldrig fly, utan kunde sedan åka hem till Sverige efter två år.”

    En annan period i Oscars livet, var när han hade konstnärsdrömmar och reste till Rivieran i Frankrike.
    – Jag trodde att inspirationen skulle komma av sig själv, att jag skulle skriva och måla en massa. Det enda jag lyckades skapa under denna tid, vara några brev hem och ett par små oljemålningar. Det blev inte den kreativa explosionen jag trott och det franska språket kunde jag inte lära mig. Åren gick och jag umgicks nästan bara med svenskar och britter som övervintrade i solen.
    Därefter återvände han hem till Sverige för att få rätsida på sin tillvaro. Han skrev då en bok om konstnärsvännen Gustav Herbert Carlsson i Åre. Den boken är inte publicerad ännu.

    Oscar hittade till Författares Bokmaskin genom att söka på nätet. Han har med deras hjälp nu publicerat två böcker ”Ökensagor” och ”Moder Theresa”.
    – Just nu väntar jag på en översättning av boken ”Moder Theresa” till engelska. Därefter tänkte jag åka till  Calcutta igen och dela ut böckerna till alla de institutioner som står omnämnda i boken. Jag skall också ge några exemplar till Oxford Bookstore på Park Street i Calcutta.
    Boken ”Ökensagor” är också under arbete och skall översättas tillbaka till somali. Det blir roligt nu när vi har så många somalier här i vårt land.

    Arvid Svenske

  • Oscar Trimbels böcker på FB Boktorget
  • Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Badr Almubarak08 September 2014

    Det började med Vinterviken
    Badr Almubarak, nu aktuell med boken ”Min vän John”, hade fram till sjunde klass inte läst en enda bok. Men så blev Vinterviken av Mats Wahl obligatorisk läsning i skolan, han sögs in i historien, och sedan öppnade sig en hel litterär värld.
        Badr ger ett intensivt och engagerat intryck när man träffar honom. Han gör det tydligt att hans ambition med skrivandet är dela med sig av sina erfarenheter till andra, visa att det går att lyckas. I boken ”Glömda dagar” från tidigt 2014 har han till och med tagit med sina betyg, där ett par MVG i svenska lyser upp en betygssamling med i övervägande många G i marginalen.
        – Jag klarade inte av matematiken. Jag hade jättesvårt för den, fick försöka kanske sex gånger, men svenskan var mer mitt ämne. Jag vill visa att det går om man kämpar.
        Förutom Mats Wahls ”Vinterviken”, som Badr tyckte om för att han kunde känna igen sig i huvudkaraktären John-John, var ”Shoo bre” av Douglas Foley en stor läsupplevelse. Att Foley konsekvent använde sig av slang gjorde att boken var lättförståelig även om man inte läst så mycket.
        – En kompis ville mejla och tacka Douglas Foley för ”Shoo bre”, berättar Badr, så han skrev ett mejl där språket var som i boken, ”shoo brorsan”, och sådär. Han fick en chock när han fick ett helt korrekt, ganska torrt mejl tillbaka. Douglas Foley är ju en brittisk akademiker, han pratar inte så på riktigt såklart! Men han använder sig av lätt språk för att nå ut. Det försöker jag också göra.
        ”Glömda dagar” är Badr Almubaraks debutbok. Den är släppt på Författares Bokmaskin och handlar om hans uppväxt samt hans besök i en irakisk by där hans pappa kommer ifrån.
        – Det var en chock. Det är en fattigdom som inte går att uppleva på teve. Vi kan sitta här i det rika Sverige och prata om fattigdom i Irak. För att man ska se med egna ögon kunde en lösning vara att redan tidigt ha utbyte mellan skolor, så att man får se hur det faktiskt är i övriga världen på plats.
        Han hittade till Författares Bokmaskin via sin pappa Mahmoud, som själv tryckt böcker där och i flera år varit med på det årliga arrangemanget Poesi på en dag, en dag i november då vem som helst kan lämna in en dikt och komma med i en antologi som trycks samma dag.
        – Min pappa hade tryckt där innan, så det var naturligt att gå dit med boken. Jag gör gärna fler där.
        Badr Almubarak är hösten 2014 aktuell med sin nya bok, som heter ”Min vän John”. Även den är utgiven på Författares Bokmaskin.
    Arvid Svenske

  • Badr Almubaraks böcker på FB Boktorget
  • Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Dennis Renfors15 Maj 2014

    Dennis Renfors, sluggerpoet, fyllde nyligen 60. Som en överraskning hade hans närmaste familj låtit trycka hans dikter och sammanställt i Botemedel mot hästkurer.

    Hur kändes det att få sina egna ord i present?

    Det kändes jätteroligt. Som en av de stora vändpunkterna i livet. I och med tryckandet av böckerna finns många av mina dikter ute och rör sig av egen kraft i världen, även om jag får en tegelsten i skallen i morgon och dör!

    Varför håller man på?

    För att man inte kan låta bli.

    Vad tycker du är det roligaste med att skriva dikter?

    Det är att uppleva hur dikten träder fram och sedan läsa det färdiga resultatet. Det är inte jag som styr dikten, det är dikten som styr mig.

    Hur kom det sig att du började med poetry slam?

    Jag hade länge läst mina dikter för kompisar i en poesicirkel jag är med i sedan snart 15 år. Kompisarna tyckte jag skulle börja med poetry slam, så till slut tog jag reda på vad det var och började tävla. Dessutom har jag en viss vana från yngre år av att sjunga mina egna sånger för publik.

    Vad intresserar dig förutom poesi?

    Bland annat att fotografera. Att läsa böcker, och se dokumentärer, om andra världskriget, rätt typiskt för män ”i mogen ålder” som jag. Skriver låtar och gör hemmainspelningar med duktiga musiker/inspelningswizards.

    Vad jobbar du med/har jobbat med i ”det civila”?

    Jobbar sedan 14 år som journalist på Norrtelje Tidning, de senaste 6 åren som familjeredaktör.

    Vad tycker du om att läsa för böcker?

    Historiska böcker, se ovan. Även Charles Bukowski, Hemingway med mera. Jag har en viss svaghet för humorböcker, exempelvis av P.G. Wodehouse.

    Vad tycker du om att lyssna på för musik?

    Bob Dylan, Hank Williams, Lou Reed, Dylantolkaren Lars Larholm med flera.

    Vad ångrar du här i livet?

    1) Att jag gick på en nära anhörigs fejkade självmordsförsök. (Värsta bluffen.) Återspeglas bland annat i min dikt ”Bengan Lull”. Jag levde i oro och kaos i många år, helt i onödan.

    2) Att jag inte tidigt fattade att ALLTID när man ska ha ”pusskalas” med någon man är attraherad av, ska man stänga av samtliga telefoner.

    Vad är ditt intryck av Författares Bokmaskin?

    Verkar som ett sympatiskt och kul gäng. Bra att ni ger folk möjlighet till egenutgivning!

    Kommer du ge ut en ”egen” bok där tro?

    Det är mycket möjligt.

    Vad ser du mest fram emot i år?

    1) Att boken ska gå att sälja i åtminstone några hundra exemplar.

    2) Att jag ska orka skärpa till mig och göra ett CD-album med mina låtar. (Jag har rätt mycket färdiginspelat, men det är ju det här med finishen med slutmixar och att fixa enhetliga ljudnivåer och att fixa till snyggt omslag…)

    3) En New York-resa som jag ska göra med familjen. Vi har varit där rätt många gånger, jag är väldigt fascinerad av den staden.

    Arvid Svenske

  • Botemedel mot hästkurer på Boktorget.
  • Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Akram Monfared Arya – Den flygande poeten15 Maj 2014

    Den flygande poeten

    Hon hade lyckats ta flygcertifikat som första kvinna. i Iran. Hon var dotter till en känd ingenjör och arkitekt. Hon jobbade som försäkringsrådgivare och konsult på två olika försäkringsbolag. Hon hade fem barn, hennes man var en känd juristdoktor, domare och advokat, stoltheten lyste ur ögonen på henne. Sedan kom ayatolla Khomeini, och revolutionen i Iran år 1979.

    Akram Monfared Arya tyckte att allt var bra innan revolutionen.

    Före revolutionen hade vi allt möjligt, världen respekterade oss. Jag var till exempel i Europa, U.S.A och Kanada, och blev vänligt bemött.

    Efter revolutionen åkte jag till U.S.A, och det var nära att jag blev utkastad. Jag blev behandlad som skräp, kan jag säga.

    Efter revolutionen levde hon sedan i fem år i ett Iran som tagits över av militant islamism. Hon var tvungen att betala smugglare för att ta hennes barn ut ur landet, hennes man dog, och i samma veva blev hon sjuk. Men hon härdade ut, för hon visste att hennes barn fanns i Sverige.

    – Jag fick smussla ut mina barn, en efter en. Min äldsta son var i armén, i kriget mellan Irak och Iran. När han kom till mig på sin permission och sade att han skulle förflyttas till det farligaste området, blev jag hysterisk och grät. Över min döda kropp, sa jag. Istället tog jag själv honom till gränsen mellan Iran och Turkiet och fick hjälp av en smugglare för att få honom över gränsen.

    Processen fick upprepas med hennes övriga fyra barn. Med något års intervall kom först Ali, hennes äldsta son, till Turkiet. Vidare därifrån var det svårt att ta sig till exempel till U.S.A, för man var tvungen att ha en familj där, och Arya hade ju bara sig själv och sina barn. Hon själv kom till Sverige i oktober 1985.

    – Medan jag var upptagen med att skicka iväg mina barn dog min man, och då hade jag ingen frihet längre.

    Jag blev arresterad många gånger, och de hittade på allt möjligt. Vi fick en stämpel på oss, eftersom min mans familj varit nära shahen. Halva min släkt vände ryggen åt oss, jag var mer rädd för dem än för Khomeini.

    Det var inte helt lätt att lämna Iran bakom sig, och anpassa sig till ett liv i Sverige. Hennes barn hade redan varit i Sverige ett tag när hon kom – först hade de slussats runt mellan olika flyktingförläggningar, men sedan, när de fått uppehållstillstånd –  hamnade alla i en tvårumslägenhet i Jönköping. Efter två och ett halvt år flyttade de dock till Stockholm, då ett av hennes barn började plugga på KTH.

    – Sen var Jönköping då väldigt litet i jämförelse med Teheran, där jag kom ifrån. Det var för stilla.

    Men hon kommer inte att glömma det stöd hon fick när hon först kom till Sverige. Hon har fortfarande kontakt med de som hon lärde känna där.

    – När mina barn flyttade till Jönköping fick de en kontaktperson på Socialtjänsten, Mari-Ann och hennes man Inge. De visste att jag skulle komma, och när jag väl kom hade vi redan tredje dagen ett möte hemma hos dem, de bjöd på kaffe. De frågade om vi ville fortsätta att ha kontakt. Vi bestämde att de skulle fortsätta vara i kontakt med oss, som vänner.<

    – Nej, nej, ni behöver inte lämna mig, jag vill lära mig allt om Sverige, sa jag till dem. Sedan blev vi vänner.

    Arya ville inte sitta still, ville hålla igång och komma någon vart även i det nya land hon kommit till. Hon pra

    tade med folk på SFI, lyckades fixa ett jobb på ett bageri och startade så småningom en egen pizzeria med hjälp av ett banklån. Den sålde hon efter nio månader och flyttade sedan till Stockholm.

    Att träffa folk, att vara med i olika föreningar, att via jobb och kurser träffa människor i olika sammanhang, tror Arya var viktigt för att hålla sin glöd vid liv.

    – Jag tänkte att jag inte ville sitta hemma och bara få pengar från Socialen. Jag pratade med mina lärare och Arbetsförmedlingen hela tiden. Sen gick jag också till Bromma flygskola 1990 och förnyade min flyglicens. Jag var inte nybörjare, jag hade ju erfarenhet.

    Men det blev inget jobb med flygning, Försvarsverket skrev tillbaka att visst fick hon flyga, men då enbart som nöje.

    1998 kände hon att återigen att det stod stilla. Då började hon sammanställa dikter och små noveller som hon skrivit redan i Iran. 1999 resulterade det i diktsamlingen Pejvak-e Eshg, ”Kärlekens eko” påpersiska.

    Sedan dess har hon gett ut ett antal böcker –  faktaböcker, romaner, diktsamlingar –  och även målat tavlor. På Författares Bokmaskin har hon gett ut fem titlar, den senaste 2012, då med boken En lyckad landning på säker mark, som är hennes självbiografi.

    – Den tog tolv år för mig att skriva. Varje gång jag satte igång och försökte minnas kom gråten till halsen, jag blev yr i huvudet och började gråta. Så jag lade undan den och fortsatte med andra böcker.

    Men den blev till slut klar, och är nu översatt till engelska och utgiven i bland annat Kanada. Sedan i år finns den också som e-bok.

    Arvid Svenske

    Genom Författares Bokmaskin har Akram Monfared Arya egenpublicerat A song of Love, lyrik 2005, Himlen har inga gränser, lyrik 2005, Anahita, roman 2008 och Flykten från Helvetet i Iran till Paradiset Sverige, roman 2009.

  • Aryas böcker på FB Boktorget
  • Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Allan Åkerlund12 Maj 2014

    I kamp med religionen

    Ålderdomshemmet Västergården ligger en liten bit utanför centrala Uppsala, och är väl som vårdhem är mest. På avdelning två, grupp 1, hittar jag en som däremot kanske inte är som folk är mest: nämligen Allan Åkerlund, författare och religionsvetare. Han har gett ut ett antal böcker på Bokmaskinen, den senaste 2013. De flesta handlar om religion, på ett eller ett annat sätt.

    Allan Åkerlund är 76 år, men än är hans blekblåa irisar fylla av liv, liv, nyfiket liv. Han svarar eftertänksamt och genomtänkt på de frågor jag har, berättar om hur det kom sig att han valde att fördjupa sig just i religion.

    Allan Åkerlund 2014

    – Jag har fått religion med modersmjölken, så att säga. Jag växte upp i Norrbotten, i Piteå. Just i min tidiga pubertet var det en väckelsetid och det var just i den perioden då jag försökte göra mig fri från det kristna. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen var det, en lågkyrklig rörelse som inte gjort så mycket väsen av sig sedan dess, när jag var liten. Det är kanske att jämföra med Livets Ord, predikanterna hade verkligen ordet i sin makt. De hade en förmåga att sätta själar i brand.

    – Som barn är man i händerna på sina föräldrar, en människa i tillblivelse. På samma sätt är det med den uppfattning man har, eller skaffar sig på vägen. Man kanske aldrig är färdig.

    Att bryta med det arvet tog lång tid.

    – Det gör man inte på en natt. Det är en process som egentligen håller på än idag, säger Allan Åkerlund.

    Ingemar Hedenius bok Tro och vetande kom som en bomb i 50-talets kristna Sverige. Framför allt var den emot den organiserade religionen, som den såg ut då. Hedenius gjorde upp med kyrkan och dess präster, med stor genomslagskraft. För en ung Allan Åkerlund var den välkommen.

    – Den var väldigt värdefull för mig. Jag var väldigt ensam i min familj om att tvivla på det här och ifrågasätta. Både intellektuellt och moraliskt tyckte jag att det var oacceptabelt. Intellektuellt därför att det är en väldigt krånglig, och ganska, som jag ser på det… primitiv religion. Moraliskt sett tycker jag till exempel det här med försoningslära är någonting groteskt. Det borde inte en tänkande människa kunna acceptera. Men det intressanta är att det gör människor, sväljer det faktiskt, med hull och hår.

    Allan Åkerlund började tänka till och ifrågasätta, detta ledde honom sedermera till att studera religion på universitet i Uppsala.

    – Jag var tidigt intresserad av religioner och deras konstruktion, deras väsen. En ohyggligt massa människor bekänner sig till någon form av religion, och det gör att det har varit och är en maktfaktor av mycket stor betydelse. Det är väldigt fascinerande att folk kan vara så fast övertygade om saker – folk går till och med i döden för det de tror på. Det är oerhört intressant att på avstånd studera religion, och formulera en egen uppfattning om det. Mycket intressantare än till exempel politik, tycker jag. Politik är lite tråkigt, tycker jag.

    Ett av hans vanligast återkommande teman inom skrivandet, förutom religionen i allmänhet, är i synnerhet hinduismen och dess gudasagor. Tre av hans böcker berör på något sätt prins Rama, gudomlig figur i den indiska religionen.

    – Riktningar inom islam, sufismen och andra mystiska rörelser – den typen av religion tycker jag rätt bra om. Men indisk och hinduisk mytologi har jag ändå mest förståelse för. Dels så är de indiska gudarna fler än en, istället för en enda. Det finns många att välja på, och man kan hålla sig till en eller dyrka flera. Dessutom är de indiska gudarna på gott och ont. De har goda sidor men kan även vara… rätt taskiga ibland. Det visar att de är projektioner av oss. De är ganska sympatiska.

    Allan skrattar till.

    – De liknar mig själv.

    När Allan Åkerlund kom till Författares Bokmaskin hade han redan gett ut två böcker, en som användes som lärobok på Uppsala universitet och en tunn liten historia som han skrev tillsammans med Lars Bäckström. Av alla böcker han skrivit var ändå den första som gavs ut på Författares Bokmaskin mest givande att skriva.

    Prins Rama och demonerna - Allan Åkerlund

    – Den roligaste att skriva var kanske den första, Prins Rama och demonerna, eftersom det var så nytt. Nyhetens behag, så att säga.

    Allan Åkerlund hittade till Författares Bokmaskin genom sin vän Lars Wikfeldt, en av grundarna av förlaget LaGun som han drev tillsammans med sin fru Gunnel Furuland fram till sin bortgång 2011.

    – Jag hade skickat till alla de stora förlagen, och fick ”tack för läsningen men tyvärr kan vi inte ge ut”. Jag tvivlar på att de ens hade läst.

    Efter att han tryckt sin första bok på Författares Bokmaskin tyckte inte Allan Åkerlund att det var lönt att skicka in till stora förlag. Han bestämde sig för att trycka upp mindre upplagor av sina böcker och främst dela med sig till släkt och vänner.

    – Bokmaskinen är ett intressant ställe, där i källaren, och vi har haft ett bra samarbete under årets lopp.

    Den tillbakadragne guden-Allan Åkerlund– Jag tycker nog ändå, trots allt, att jag gjort rätt när jag offrat så många år, så mycket tid och kraft på det här, att skriva. Sedan kunde jag ha fortsatt att studera och kanske varit pensionerad professor idag. Jag resonerar som så att vetenskapliga uppsatser kan någon annan skriva. Men de här romanerna, de kan bara jag skriva.

    Allan Åkerlunds senaste roman heter Den tillbakadragne guden och kom ut 2013.

    Arvid Svenske

  • Allan Åkerlunds böcker på FB Boktorget
  • Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Susan Cohen – vinnare av boktryck 201318 December 2013

    Och vinnaren är…
    I den årliga tävlingen under Bokmaskinens Poesi på en dag, i år den nionde november, var det Susan Cohen som vann utlottningen och därmed möjligheten att ge ut en gratisbok på Författares Bokmaskin.

    Hur kändes det att vinna?
    Det var en stor överraskning när jag hörde mitt namn ropas upp! Det kändes väldigt roligt och även som en stor uppmuntran att försätta arbeta med ord.

    Har du någon bok på gång?
    Jag hade faktiskt en idé till en bok på gång innan jag vann. Nu kan den publiceras långt tidigare än vad jag hade tänkt mig tack vare priset. Det blir ännu en poesibok.

    Vad fick dig att börja skriva?
    Den gnista som fick mig att börja skriva var en form av frigörande dans som heter 5 Rhythms, utvecklad av Gabrielle Roth. Dansen gav mig inspiration till tankar och ord som jag så småningom började skriva ner. Efter ett tag kom nästa steg: att samla allting till en bok. Kopplingen rörelse-kroppen-ord är spännande och det finns mer att upptäcka där.

    Vad tycker du om Författares Bokmaskin?
    Att klättra ner för FB’s trappor på Kungsholmen känns alltid positivt: som om jag går ner i en kreativitetsgrotta! Urvalet som finns på hyllorna och på Boktorget är verkligen spännande, en hel värld av böcker. Alla hos Författares Bokmaskin som jag har träffat under tiden jag höll på med min tidigare bok When Expression Strikes Now har varit professionella, snabba, kommit med bra lösningar samt haft stort tålamod med mig som nybörjarförfattare.

    Hur hittade du till Författares Bokmaskin?
    När jag började fundera över att kanske ge ut en bok, jag var inne ganska direkt på att ge ut den själv, då började jag googla på ‘Stockholm-trycker-bok-själv’ och kom så småningom fram till FB. Det första jag satte i tryck var genom att delta i ”Poesi på en dag 2011″. Det var nästan overkligt spännande att se en av mina dikter i Poesi på en Dag-boken och sen hålla boken i handen! Det gav mersmak och ledde till att jobba vidare och satsa på en egen bok.

    Susan Cohen har tidigare i år gett ut diktsamligenWhen Expression Strikes Now . Om den skriver hon ”I wrote these poems to honour expression. It is an exercise in trusting that beneficial consequences come from allowing the heart and soul to seize the moment and let their messages out.”

    When expressions strikes now på Boktorget.

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Ingvar Hedlund – Tabloism03 Oktober 2013

    Har man jobbat i över trettio år på en tidning samlar man självklart på sig en hel del historier.
    Det kommer ha hänt saker under de åren – det är själva journalistikens grund. Det går inte att undvika floden. När man sedan kliver ut ur det strömmande vattnet kan man ställa sig och lydigt vänta in frågorna: Vad tycker du om… hur kändes det när… ska du inte ta och… har du ingenting att säga om… ska du inte skriva om…
    Eller så gör man som Ingvar Hedlund – förekommer alla sådana frågor. Tystar kritiker och frågvisa i ett svep, genom att bara ge ut Den Allomfattande Boken. Hedlunds »Tabloism«, med sina 239 sidor, är nämligen närapå komplett.
    Där står allt om hur han började på Hudiksvalls-Tidningen som sjuttonåring, gick vidare till Östersundsposten två år senare, hur Svenska Dagbladet plockade upp honom 1970 och hur han slutligen hamnade på Expressen fem år efter det.
    Där står allt om hur han kände under sina två farligaste reportage.
    Där står de flesta anekdoter han anser vara värda att berätta.
    Vad frågar man då om? Någonstans får man ju börja.

    Hur kom det sig att du ville till just Expressen?
    Jag hade alltid önskat att komma till Expressen, eftersom det var den största tidningen. Så enkelt var det.

    Vilken typ av jobb har varit mest lärorikt?
    Jag har fått den frågan jättemånga gånger, det är jättesvårt att svara på. Men jag har jobbat mycket med politik, har följt alla statsministrar från Palme till Fredrik Reinfeldt. Jag är intresserad av samhällsfrågor. Jag är schizofren – gör dels seriösa reportage, men också ett slags ”tramsreportage”, där man wallraffar och bjuder på sig själv.

    Känner du att läsarna kan hålla isär ”clownrollen” och den mer seriösa reporterrollen?
    Det har varit ett problem, det där. Det är en klok invändning. Några på min redaktion tyckte att jag genom att göra de här ”clowngrejerna” så att säga försvagade mitt varumärke. Tidningsledningen har ju låtit mig fortsätta hela vägen, men det krockar absolut.

    Hur kändes det att säga hejdå till Expressen efter alla år?
    Väldigt konstigt, helt overkligt. Ledsamt, även om jag var mentalt förberedd på det. Jag hade bestämt att jag skulle sluta när jag var 65, nu höll jag på i ett halvår till efter det. De ville att jag skulle hålla på ett tag till, men jag kände att 38 år på en kvällstidning… räcker. Det är för övrigt rekord, ingen annan har hållit på så länge.

    Efter Expressen började du samarbeta med Kristdemokraterna. Hur kom det sig?
    Jag har röstat på Kristdemokraterna i de senaste två valen. Man kan aldrig omfatta ett partis hela partiprogram, det är alltid något som man inte håller med om, men Kristdemokraterna låg närmast.
    (Hedlund är lokalt aktivt i Kristdemokraterna på Södermalm.)

    Vad består det jobbet av?
    Dels består det av kampanjarbete då man t.ex. står på Medborgarplatsen, men jag har också ett jobb centralt, alltså i staben kring Göran Hägglund. Jag hjälper till med vad jag tycker partiet ska göra för att bättra på de dåliga opinionssiffrorna. Jag försöker liksom peppa upp dem. Partiet lider av dåligt självförtroende.

    Hur tror du det har påverkat dig politiskt att ha arbetat på liberala tidningar?
    Inte så mycket, hörrudu. Jag har röstat borgerligt alla de gånger jag har röstat, men jag skulle lika gärna kunnat jobba på Aftonbladet. På nyhetsplats är det ingen större skillnad mellan Aftonbladet och Expressen. Aftonbladet är inte ideologiskt färgade. Längre. De var det då, när jag började.

    Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan journalistiken nu och då, innan digitaliseringen?
    Den främsta förändringen är större konkurrens. När jag började på Expressen fanns det ingen webb, inga bloggar och inget Twitter. Vi hade två tevekanaler och tre radiokanaler, och ingen av dem var kommersiella. På det sättet har det förändrats enormt. Folk söker nyheter på nätet, och man tror att allt är gratis. Men själva det journalistiska hantverket tycker jag inte har förändrats.

    När du ser dina gamla jobb, skulle du gjort något annorlunda idag?
    Sannolikt skulle jag ha gjort mycket annorlunda. Det är inte så att jag skäms, men från början var det rätt mycket som var taskigt komponerat och felaktigt skrivet. Så på det sättet skulle jag nog idag skriva annorlunda.
    Jag har sparat alla artiklar. Varenda en.

    Hur hittade du till Författares Bokmaskin?
    För det första vill jag ge mycket, mycket beröm till Författares Bokmaskin. De har varit till mycket stor hjälp, det har fungerat smidigt på alla sätt.
    Jag hade en plan för ett antal år sedan, att skriva ned några anekdoter så att barnen kunde läsa. Det blev till en bok.
    Jag hade kontakt med två bokförlag som ville ge ut den, men deras utgivningsplaner låg ett år framåt i tiden. Så länge tänkte inte jag vänta. Jag fick ett tips om Författares Bokmaskin och det gick jättesmidigt. Oerhört snabb produktion. Jag är väldigt glad över att jag fick kontakt med dem.


    // Tabloism kan du beställa på Boktorget //

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Lili von Wallenstein, Bokbål förlag04 September 2013

    Bokbål förlag är ett relativt nystartat förlag som inte begränsar sig. På Författares Bokmaskin har de gett ut tre titlar: Och Gud skapade kvinnan, Roundell in extenso och Elagabalus juveler. Lili von Wallenstein, drivande i Bokbål tillsammans med Magdalena Nordin och Isak Hall, svarade på frågor om Bokbål, livet och böckerna.

    Hur började det?
    Två bekanta till mig, som liksom jag var fyllda av skepsis mot den litterära sfären, hade under en natt av hänryckning skrivit en diktsamling och ville att någon skulle skriva ett förord. Jag skrev förordet, boken bands för hand och blev ett märkligt, motsägelsefullt och vackert verk vid namn ”Jag ville bara att du skulle få veta – två unga författare korresponderar med tillvaron”. Unga och enfaldiga som vi var, och dessutom utrustade med höga ambitioner och dåliga idéer, tyckte vi att vi lika gärna kunde fortsätta med verksamheten.

    Vad är tanken bakom Bokbål?
    Att förstöra litteraturen och litteraturvärlden.

    Hur hittade du till Författares Bokmaskin?
    Vi ville ha ett tryckeri i Stockholm som snabbt och billigt kunde tillverka våra något större upplagor, alltså de böcker som vi inte binder själva.

    Om man tänker sig läsare. Hur ser den ut?
    Jag vill inte föreställa mig någon läsare – då är man inne på det säljande tänkandets domäner och det vill jag för allt i världen undvika. Oviljan att föreställa sig en specifik läsare märks nog även i utgivningen, som är tämligen bred och oöverlagd. Om jag måste: jag själv är nog en tänkbar läsare, det vill säga en ironisk apokalyptiker med ett visst intresse för diverse ismer, destruktion och skönhet.

    Vad är din drivkraft i livet?
    Drivkrafterna är många och varierar säkerligen flera gånger under en och samma dag, även om jag inte reflekterar över dem. Överlag: försöka utröna varför människor begår så kallade onda handlingar, trots att de befinner sig i så kallade privilegierade positioner. Försöka förstå och ha överseende för mänsklig svaghet. Försöka vara en vidsynt och någotsånär god människa.

    Tycker du att smärta är en bra skapandekraft?
    Personligen arbetar jag avsevärt mycket bättre när jag mår bra, och som tur är mår jag för det mesta bra. Jag ägnar större delen av min vakna tid åt allehanda förbrytelser och konsumerar stora mängder minst sagt destruktiv kultur, och hade nog inte orkat med att göra det jag gör om jag själv varit en mer plågad eller tungsint natur.

    Vad vill du förmedla i dina böcker?
    Jag vill försöka förstå eller beskriva de bevekelsegrunder, individuella såväl som samhälleliga, som får människor att begå så kallade onda handlingar eller ingå i onda sammanhang. Att utsatta människor utför vissa handlingar är lättare att förstå än att privilegierade gör det – och detta är en av anledningarna till att jag ägnar mig åt nazismen, som är tvetydig och intressant i väldigt många avseenden. Nazisterna, eller snarare tyskarna, såg sig ju som offer efter första världskriget; offerrollen, hämndtanken och förmenta förluster föranledde de senare övergreppen. När jag inte skriver om nazism och mer regelrätta förbrytelser har jag ett visst intresse för utbölingar och avfällingar, de som vägrar inrätta sig i samhälle eller några som helt specifika sammanhang, som gör uppror mot allehanda litterära eller sociala system, exempelvis Leon Larsson, Gérard de Nerval eller Otto Weininger.

    Vad vill du det skall stå på din gravsten?
    ”Nu evighet är du äntligen min.” Tyvärr tänker jag lite för mycket på döden, men har bestämt mig för att förhålla mig till den som det största äventyr som erbjuds människan, som det enda vi inte kan veta någonting som helst om, och att det ska bli spännande när den dagen väl är kommen. Försöker även intala mig att döden möjliggör livet, och att livet skulle vara mycket sämre om vi fick leva för evigt.

    Elagabalus juveler skildrar riksmarskalk Hermann Görings inre liv. Han anfrätts av demoner som han tycker sig se både abstrakt och konkret. Boken visar i tre delar hans uppgång och oundvikliga fall.

    Hur såg processen ut under tillkomsten av ”Elagabalus juveler”?
    Jag läste ett antal böcker som behandlade ämnet. Sedan skrev jag. Jag arbetar alltid i ett slags collageteknik, där jag låter ett antal existerande texter ingå eller uppgå i den nya texten. Eller, man kan också tala om att mina böcker är ett slags palimpsester, såtillvida att jag använder den befintliga historien och befintliga texter, skriver över den eller dem på nytt och därmed får en ny historia, där fiktionen har sprungit ifrån verkligheten och blivit en ny, eventuell realitet.

    Tycker du att krigsförbrytare av Görings rang skall straffas – i så fall hur?
    I ”vanliga” fall förespråkar jag rättsamhällets uppluckring och anser att samhällets dömande instanser ska blanda sig i konflikter i minsta möjliga utsträckning. Vid mindre förseelser är jag för medling, där offrets och även förövarens återupprättelse står i fokus. I fall som rör brott mot mänskligheten och där offren inte längre har någon röst ter sig ju saken annorlunda; där krävs en överordnad, internationell dömande kraft. Hur de ska dömas kan jag inte uttala mig om; dock anser jag att dödstraff är en alltigenom usel idé då det varken har någon avskräckande effekt eller kan sägas resultera i någon slags objektiv rättvisa.

    Ska krigsförbrytare av Görings rang förlåtas?
    De skall inte förlåtas – däremot uppfattar jag att alltför många är ovilliga att försöka förstå förbrytaren, som om man därigenom själv skulle få blodiga händer eller bli en sämre människa. Att man försöker förstå brottslingen måste ju inte innebära att man förringar eller åsidosätter offret, tvärtom. Min utgångspunkt och övertygelse är att alla, under vissa omständigheter, kan utföra de mest avskyvärda handlingar. Det krävs inte så mycket för att börja dela in människor i ”bättre” och ”sämre” och se sig själv som tillhörande de ”bättre” – människor gör det hela tiden, varje dag. Så länge man är medveten om det går det väl an, men om man vägrar se smutsen i sig själv är det desto mer oroande.

    Hur tror du att man lockas in i våldets värld?
    Jag tror inte det handlar om att ”lockas” in i något. Jag tror att det är ytterst få, kanske ingen någonsin, som verkligen vill och strävar efter att utföra onda handlingar. Snarare handlar det om att man värderar och rättfärdigar sina egna handlingar på ett annat sätt än man bedömer andra människors handlingar, och om att våldet eller övergreppen undan för undan normaliseras, och därmed kan bli grövre och grövre. Om omvärlden inte reagerar kan våldet triumfera – allt det där finns det ju de mest vidriga exempel på den dag som idag är.

    Bör man förlåta människan bakom masken?
    Ja. Och man ska förlåta masken, ofta är det den som ställer till problem.

    Roundell in extenso berör Ulf Roundell, en rumlande drinkare som ser livet som ett helvete, men också emellanåt oerhört klarsynt rekflekterar över det som faktiskt är gott (med andra ord definitionen av en cyniker), och hans liv och leverne. Skärvor av ett liv som inte levts, men som säkert ändå finns där ute någonstans.

    Roundell lever ju på gränsen till det mesta. Bör man leva så – om det tjänar ett högre syfte? Om det bidrar till Konsten?
    Konsten gagnas helt klart av dem som lever utanför ramarna, de som vägrar underkasta sig kulturella, konstruerade förordningar och som ser världen på ett annat sätt. Huruvida man ”bör” leva så har jag ingen åsikt om – åt var och en sin egen himmel, var och en får leva precis som vederbörande vill (med förbehållet att man ska skada andra i minsta möjliga mån). Utan att lägga in någon värdering i det kan jag konstatera att jag är föga gränsöverskridande, i alla fall med mina egna mått mätt. Jag är ganska bekväm av mig och dessutom skötsam till löjets gränser.

    Finns det några element bland vänner och bekanta som bidragit som inspiration till den här?
    Ja. Ulf Roundell är ett konglomerat av en massa förunderliga, fiktiva såväl som idag levande människor som på olika sätt krossat tillvaron och gjort något nytt av den.

    Vad har spritromantik för syfte – har den ett syfte?
    Den inte helt entydigt romantiserade syn på sprit som uppvisas i boken syftar knappast till att leda in den potentiella läsaren i alkoholträsket. Med risk för att bli moraliserande vill jag framhålla att jag inte är alltför förtjust i alkohol, eller, snarare, inte är alltför förtjust i västerlandets syn på alkohol, som grundar sig i den för alltid felaktiga tanken att bara för att ett visst fenomen funnits i vår förment upphöjda kultur under en lång tid så måste det vara rätt.

    Vad anser du om dekadens?
    Förlösande i små doser, i längden jobbigt och tröttande. Gäller såväl litteratur som verklighet.

    Hade Roundell kunnat dö lycklig, eller skulle han på ett eller annat sätt förtäras ändå?
    Jag tror att vi alla förtärs på ett eller annat sätt, och lycklig blir man först när man inser att lycka är en omöjlighet. Att vi aldrig blir nöjda, vare sig det gäller alkohol, varor, prestationer eller kärlek, är liksom mänsklighetens grundläggande problem – men också vår vidriga motor.

    Och gud skapade kvinnan:
    Här får DN’s Jonas Thente (från DN’s webbplats 2011-08-17) stå för formuleringen.
    ”Wallenstein låter sitt berättarjag Eva Braun framstå som en ganska prudentlig, tillknäppt borgerlig småstadstös.//…// Lili von Wallenstein vågar skildra en kvinna som älskar sin man förbehållslöst, och som betraktar skeendet strikt utifrån det perspektivet. Det är en mycket bra roman som skär i hjärtat på många sätt.”

    Vad tror du drar Eva Braun till Hitler?
    Kvinnor tenderar ju att dras till män med makt. Som så ofta när det handlar om mindre lyckade kärleksförhållanden såg hon säkert Hitler som en väg bort från tristess och vardagsharv, en möjlighet att slippa allt det mediokra och på något vis ingå i ett större sammanhang.

    Vad tror du är attraktivt för Hitler hos Eva?
    Hennes tillgivenhet och hängivenhet i det tysta. Eller, vad vet jag – kanske var de förkrossande förälskade i varandra och behövde den andra på grund av orsaker som man inte har någon som helst aning om. Kanske var hon bara snygg och kul att umgås med.

    Vad skulle du själv göra om du visste att det var dina sista timmar?
    Vara med de människor som betyder mest för mig, tala med dem, försöka intala mig själv att det finns ett liv efter detta (eller, åtminstone, en mening efter detta) och att livet aldrig är förfelat. Tänka på vad jag kan göra bättre nästa gång.
    ———-
    Bokbål förlags hemsida: http://www.bokbal.se

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Sune Askaner – Minnet söker spår i tid och rum28 Juni 2013

    SUNE ASKANER, 80, författare, f.d. skolledare och kommunpolitiker i Sigtuna, har gett ut en ny bok, Minnet söker spår i tid och rum. Det är den tionde i ordningen, varav fyra på Bokmaskinen.

    Vad handlar boken om?
    I grunden är den självbiografisk och utgår från frågan ”Vem är jag?” Denna klassiska frågeställning kom upp i en filosofisk samtalsgrupp som jag medverkar i. Ändå är det berättandet om olika faser i livet som dominerar – med ett urval dikter som komplement. Egna bilder i form av foton, teckningar och målningar hör också till den historia som växer fram.

    Vilka miljöer skildras?
    Sigtuna i nutid är en utgångspunkt. Sedan passeras flera ”stationer” under resans gång både i norr (Jämtland – Östersund, Enånger – en plats i Hälsingland) och i söder (södra Småland – Kosta, Alvesta, Växjö samt Blekinge-Karlskrona och Göteborg under studieåren). Att beskriva en plats ser jag som ett försök att fånga ”platsens själ” – ett romantiskt uttryck som ändå pekar på det unika som finns i varje avgränsad miljö. Det blir förstås subjektiva intryck som jag sökt komprimera i prosadiktens form. Dikterna kan också läsas som en tidskrönika.

    Vad vill du med boken?
    Som inslag i berättandet finns reflektioner och åsikter i olika frågor – kring relationer, trender, skola och samhälle – som på olika sätt haft betydelse för mig och som jag hoppas kan engagera. Efter att under åren som pensionär ha sysslat mera kontinuerligt med skrivande har jag känslan att under varje berättelse finns en anan berättelse, som är den egentliga och som man har en förhoppning om att gräva fram, fast det aldrig lyckas. I detta fall är det nog de relationer jag haft och sökt bearbeta och komma till klarhet om. Ändå är de inte så framträdande i boken som läsare kanske förväntar. Det säger väl något om mitt författartemperament.

    Du avslutar boken med något som du kallar ”interaktivt”. Vad avser du med det?
    Jag har tänkt mig att det säkert finns andra som i en tillbakablick funderar över vad som funnits med under livsresan och vilken riktning resan fick. Jag har bifogat en del sådana frågor att utgå från och tänker att det kan finnas de som önskar en dialog kring detta. Som avslutning har jag tagit med ett litet stycke om ”filosofisk praxis”, som bygger på den gamla sokratiska metoden att föra samtal – något som idag tycks intressera fler, som en möjlighet att närma sig angelägna frågor.  //Avslutningsvis tycker jag att Bokmaskinen gör ett fantastiskt bra jobb i bokvärlden!


    // Askaners böcker på Boktorget //

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Johan Nordgren28 Juni 2013

    I mitten november varje år har Författares Bokmaskin ett evenemang som heter »Poesi på en dag« där poeter kan komma och lämna in sina dikter på dagen för att i kvällen komma med i en antologi. Dessutom – och det är väl här det stora kickar in – kan de som vill delta i en tävling. Det är ett lotteri där vinsten är att få trycka upp en titel gratis.
    Ibland är slumpen sådan att någon som redan gett ut böcker får ännu en pinne i hatten. Men det här året kunde ingen knorra. Johan Nordberg har inte gett någon egen diktsamling innan. Han har inte haft råd. Hans debutdiktsamling i eget namn heter »Arbetarklassen har fått nog«.

    Hur började det?
    Egentligen har jag ju alltid skrivit så länge jag kommer ihåg. Men jag gick en folkhögskola i Uppsala, Wiks folkhögskola, 94-95. Sen flyttade jag till Stockholm och började läsa poesi på scen, hamnade i Poetry Slam-svängen i stort sett direkt. Det hade funnits någon månad eller så när jag kom med.

    Så du kom in när det var nytt och fräscht, så att säga. Vad är skillnaden mot dagens slam-scen?
    Den största skillnaden är väl hur man förhåller sig till det. Förr var det mer av en lek. Nu är det mer tävling. Det viktigaste är att det är publiken på plats som bedömer.

    Är poetry slam ett bra sätt att nå ut med sina texter?
    Det är kul, framför allt. Man samarbetar med andra poeter, och det blir mycket diskussioner sinsemellan, om poesi. Sånt är jättekul. Sen är själva tävlingen egentligen rätt ointressant.

    På omslaget till »Arbetarklassen har fått nog« syns knutna nävar så långt blicken kan nå, i svarta, röda, vita färger. Som debutdiktsamling sett är det en tydlig titel, man ser redan på framsidan varthän det barkar. Och på baksidan, där ett antal punklåtar man förslagsvis kan ha som soundtrack till dikterna, är det inte heller direkt vin och blommor.

    Du har inte haft någon helt egen bok ute än?
    Mja, e-böcker har jag gett ut, tre stycken. På ett litet förlag. 97, 98, 99 gav jag ut dem. Det finns att få tag i på serum.se. Då får man det som ett PDF-dokument. Men sen är jag ju med i diverse antologier, den första gjorde vi redan på folkhögskolan. Jag är ju uppe i femton-sexton antologier redan.

    Hur kom det sig att du hittade Författares Bokmaskin?
    För det första har jag ju känt folk genom åren som tryckt där. Min farsa gav ut där redan på 70-talet. Sen gav vi ut en antologi där, Hela staden står i lågor, vi var tio pers. Någon av oss, kommer inte ihåg vem det var, hade givit ut där tidigare. Så vi gick ihop, betalade tusen spänn per skalle.

    Sen var du med på poesikvällarna också…
    Ja, kommer inte ihåg vilket år, Poesi-on-line hette det då, Poesi-på-en-dag sen. Folk man känner som varit där. Det är en ganska liten krets, även om det blir fler och fler.

    Du vann ju utlottningen förra året…
    Ja, det var tur! Jag har haft det här manuset hos fem-sex olika förlag genom åren som sagt att de ska ge ut, men det har bara runnit ut i sanden. Oftast har det bara varit layouten kvar. Så nu var det på tiden att det kom ut.

    Hur pass nytt är materialet till Arbetarklassen har fått nog?
    Det är lite ett hopplock av olika grejer som legat, och lite nytt. Men det mesta är rätt gammalt. Jag har skrivit om massa. Man kan ju se någon grej som man vill ändra, ”fan, det är ju inte bra”. Då får man ändra. Det var tur att min polare kunde det här med layouten också, där höll jag på att köra fast. Han har gjort omslag till skivomslag och sådant innan.

    Har du hållit på med musik också?
    Lite, jävligt lite. vi körde med såna här noice-industri-prylar. Bara kopplade ihop en bunt effektpedaler typ. Vi gav ut någon demo. Jag ska försöka lägga ut de grejer, tänkt göra lite nytt sånt också. Utrustningen hade jag ju lånat så den fick jag lämna tillbaka, de andra grejorna gick sönder. Det är ju lite dyrt med effektpedaler. Man borde lära sig hur man bygger ihop det själv.

    Det känns inte som om det är så mycket tvekan i Arbetarklassen har fått nog. Hur kommer det sig att den känns så rak?
    Jag har läst mycket på scen. Då ser man ju hur publiken reagerar, vad som funkar och inte funkar. De har tagit form under lång tid.

    Tror du det blir några fler titlar på Författares Bokmaskin?
    Eventuellt. Jag måste börja jobba med nytt material. Det är skönt att få hjälp med layout och allt det, och kunna fokusera på innehållet. Sen, det här med att sälja är jag inte så bra på, distribuera. De flesta bokhandlare tar ju inte in en. Det är ju ändå Bonniers som äger ensamrätt på distribution i landet.

    Vad tycker du om villkoren generellt för författare idag? Är det lättare nu än det har varit?
    Vet inte. Det är ju lättare att trycka upp men så är det det här med att nå ut. Det säljer inte för att ingen hittar. Finns det inte i bokhandlar så kan du ju inte sälja. Jag menar, om du går in på Akademibokhandeln och kollar poesi, vad är det då- fem sex titlar? Det är ju lite pinsamt. Man drunknar ju lite i bruset. Det är därför det är kul med poetry slam, man når ut och kommer väldigt nära publiken.
    Scenen ligger lite nere nu, alla tror att någon annan ska starta upp något. Så jag får väl ge mig i kast med det där.

    Arvid Svenske

    // Arbetarklassen har fått nog på Boktorget //

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Bokmaskinen 40 år – intervju med grundaren Arne Jacobsson06 December 2012

    Gunnar Rydström, Harry Hällgren, John Hedberg, Arne Jacobson – det var järngänget som för fyrtio år sedan drog igång Författares Bokmaskin. Utan vinstsyfte. Utan en massiv PR-budget. Ändå lyckades det ganska bra. Bättre än de anat.

    I början av sjuttiotalet upplevde förlagsbranschen en… nej, trodde ni kris? Vinst stavas det förstås, för de största drakarna. Dem går det aldrig någon nöd på. Däremot var det en förlust för den smalare, alternativa litteraturen.
    I och med att man (staten) plockade bort den fasta prissättningen på böcker spelade det ingen inte länge någon roll var de såldes: det var lika för såväl storvaruhus som små bokaffärer. I praktiken innebar det att storförsäljarna kunde köpa in lager på lager med bästsäljare för att sedan dumpa priserna.
    Då kunde boklådorna, som de mindre affärerna kallades, inte stå sig i konkurrensen. Förtjänst blev viktigast. Den smala litteraturen sköts under mattan.
    Detta enligt Arne Jacobson, en av grundarna till Författares Bokmaskin. Han berättar om hur det startade:

    Hur träffades ni som startade Författares Bokmaskin?
    Gunnar Rydström skrev en artikel om att författare skulle kunna publicera själva i tidningen Författaren. John Hedberg blev intresserad och kontaktade Gunnar, som kände Harry sedan gammalt. De hade jobbat på Bonniers ihop tidigare. Och Harry kände mig, som var tryckare.
    Vi hittade varandra helt enkelt, och startade 1972. Men första boken kom inte förrän 1973.

    Vad var idén bakom Författares Bokmaskin?
    Idén var ju att författarna själva skulle få bestämma vad de skulle skriva. Annars blir de ju styrda av förlagen som bestämmer vilken typ av böcker de vill ha. Det var då det började, det här med att det ska vara lönsamt att ge ut böcker. Många kunde inte nå ut med smalare verk.

    40 år. Det är tio år längre än det trettioåriga kriget. Sextio år kortare än det hundraåriga och tro det eller ej fyrtio mindre än det åttioåriga. I en bransch där det på den tiden hänt så mycket som i bokförlagsbranschen är det ganska mycket.
    Inte krig är såklart, men en kamp kan man kalla det. Författares Bokmaskin hänger sig kvar.

    När visste ni att ni ville fortsätta?
    Ja, alltså, vi började ju i liten skala, men sen när vi flyttade från en liten lokal på Götgatan till en större på Svarvargatan blev det en väldig tillströmning. Många författare blev ju utslagna (i konkurrensen) i och med det här nya, med den fasta prissättningen. Det fanns ett behov av alternativa förlag.

    Hur känns det att ha gjort detta, Bokmaskin, med sitt liv?
    Vi var pionjärer. Det var vi som drev utvecklingen åt detta hållet. Sedan kom det ju fler och fyllde på. Det behövdes ju då, det var en intressant period. Vi styrde aldrig innehållet.

    Arne avslutar:
    Man ser idag hur förlagen lägger sig i. De styr författarna väldigt mycket. Den här experimentella litteraturen har ingen chans idag. Det är därför det är viktigt att det finns en Bokmaskin, för de som vill experimentera. Det är lika viktigt fortfarande som när vi startade.

    // Några av Arne Jacobssons böcker, FB Boktorg //

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Lars Forsberg15 Mars 2012

    LARS FORSBERG, citatmaskin

    ”Tiden läker alla sår. Skrota akutsjukvården!”

    ”Det bor en liten konstnär i varje människa, säger de.
    Äckligt, eller hur?”

    När det blev för tråkigt på reklambyrån där Lars Forsberg jobbade, satte han sig ned och skrev. Jag är ju rolig, insåg han. Högen med texter växte, och idag är han författare till Ganska Viktigt, Extra Lagom och Hellre Pingis.

    En kort, komprimerad replik på ett par meningar, som får dig att vilja posta hela boken i statusuppdateringar på Facebook. Och som får dig att undra vart han får allt ifrån.

    – Målet är att få så sjuka och skruvade meningar som möjligt, utan att hamna i Göteborgsträsket. Helst ska det bli en liten tankevurpa. Egentligen ser jag många av dem som en drift med folk som tar sig själva på stort allvar. Ibland kan jag känna att det här skulle en riktigt humorlös person kunna säga på riktigt, säger Lars Forsberg.

    Han skickade in sin lunta med texter till ett förlag. ”Vår utgivning av lyrik är väldigt begränsad”, blev svaret. Lars Forsberg blev konfunderad. Trodde de att det var dikter han skrev? Så slog han numret till Författares Bokmaskin. Tio år senare har han gett ut tre böcker – Ganska Viktigt, Extra Lagom och Hellre Pingis.

    När jag läste upp dina böcker för mina kusiner kom vi fram till att personen Lars Forsberg antingen är psykopat eller extremt tråkig. Vi kunde inte koppla texterna till en normal människa.

    – Jag tar det som en komplimang. Men jag hoppas läsarna tror att jag är någon som jobbar med språk, det tyder på att det är hyfsar välskrivet. Jag känner mig som en skrivande person i grunden. Jag vet inte vad jag hade tänkt om jag själv hade läst dem, jag hade haft väldigt svårt att föreställa mig den personen.

    Men vad får du allt ifrån?

    – Jag får väl någon bild i huvudet, och så försöker jag sätta ord på det. Det kan ta rätt lång tid, att destillera ner till ett par meningar. Någon enstaka kan uppstå ur vardagssituation, men det mesta kommer bara. Jag kan sitta och bestämma att jag ska skriva en, så ploppar det upp fem tio olika idéer.

    Behöver du inte vänta på inspiration?

    – Jag tror inte så mycket på det där, jag tycker att de bästa har jag fått när jag har bestämt mig att sätta mig ned och skriva något. Första timmen blir det inget, man värmer upp hjärnan. Till slut så ploppar det fram. Några har kommit när jag sitter i en bilkö. Då gäller det snabbt att få upp en lapp och skriva. I sista boken är säkert hälften skrivna i bilen, säger Lars Forsberg.

    När jag bläddrar i dem, och det gör jag ofta, ser jag framför mig berättarjaget som en arg medborgare eller rättshaverist. Som undrar vem som tjänar på trafiken av finska pinnar, varför naprapater syns så lite i medierna, som påpekar att ingen grupp opererar så mycket som kirurgerna. Lars Forsberg tycker inte att hans böcker är politiska. Men när vi pratar om Författares Bokmaskin blir han glad.

    – Det känns som en liten spillra kvar av gamla folkhemmet där man hjälps åt och alla kan. I den hyperkommersiella tiden som vi lever i, där det tjatas om tillväxt och att man ska jobba tills man är sjuttiofem, kan jag bli sur på hela hysterin.

    Lars Forsberg har lämnat PR-branschen och jobbar idag som polis i Örebro. Han berättar hur passen med kollegorna kan sluta lite med att han ”låter som sina böcker”. Jobbet kräver humor, helt enkelt.

    Och humorn blir till produkter. Men det dröjer ett par år innan nästa bok, tror Lars Forsberg. Han har sällan tid att skriva ner sina texter, ”det är mer som lyxterapi”.

    Själv undrar jag varför han inte ägnar sig åt att skriva på heltid. Med sin förmåga att skruva upp det vardagliga spelar han ju i samma liga som Jan Berglin, Jan Stenmark och Fredrik Lindström.

    För vem annars kan få några ord radade bredvid varandra att bli fullständigt vansinniga? Vem kan få en att först undra om man läst rätt, sen trilla av stolen? Ett sista exempel får bevisa det:

    ”Någon som har tid över borde skriva en bok om Andra världskriget. Med lite fakta om vem som vann och så.”

    Jonatan Loxdal


    // Forsberg böcker på Boktorget //

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    John Gustavsson – Finnvedens arkeologi13 Februari 2012

    Intervju med John Gustavsson om hans böcker om Finnvedens arkeologi: ”Det förhistoriska Finnveden” och ”Finnvedens ABC”.


    Vad var det som fångade ditt intresse med just Finnveden?
    Det hela började av en ren slump. Jag skulle avsluta en grundutbildning i arkeologi på Stockholms universitet med en trebetygsuppsats. Vad skulle jag välja för ämne? En vän till mig föreslog ett område i mina hemtrakter i nordvästra Småland, då jag ändå besökte mina anförvanter där.
    – Är du inte klok, sa jag, där finns bara mo och skogstrakter.
    – Det vet du inte förrän du undersökt saken, blev hans svar.
    Till min förvåning fanns det underlag för en tre-betygsuppsats, ja även till de böcker om Finnveden som jag nu skrivit: ”Det förhistoriska Finnveden” och ”Finnvedens ABC”.
    De idéer och hypoteser som framförs i boken ”Det förhistoriska Finnveden” föddes under ett projektarbete vid Statens Historiska Museum (SHM) 1977–1979.

    Vad hoppades du finna/vad hade dina efterforskningar för inriktning
    Syftet med boken/böckerna är att ge en bebyggelsearkeologisk analys av området Finnveden. Området och överlag Småland är styvmoderligt behandlat trots sina många fornlämningar.   Före Sverige fanns det många regioner i det som nu är Sverige. Finnveden är ett av dessa som kom att ingå i Sverige. Inom Finnveden fanns mindre områden som t. ex Sunnerbo, Västbo och Östbo. Fornlämningarna kan genom att man undersöker deras utspridningsbild visa på dessa områden. Det vore önskvärt att göra bebyggelsearkeologiska analyser över hela landet. Detta är numera möjligt genom den riksomfattande inventering av fornlämningar som ägde rum 1938–1977.

    Hur har du gått till väga i dina efterforskningar
    Underlaget för analysen är fornlämningarna och i viss mån fornfynden. Detta material åter-finns på SHM och Riksantikvarieämbetet (RAÄ) samt Antikvarisk Topografiska Arkivet (ATA). Där finns anteckningsböcker och specialpreparerade ekonomiska kartblad från den lands-omfattande inventering som ägde rum 1938 – 1977 (SHM och RAÄ) samt äldre anteckningar och brev från alla rikets socknar (ATA), allt detta öppet för allmänheten.
    Vad gäller de ortnamn som nämns i böckerna har jag varit hos Ortnamnsarkivet i Uppsala (OAU) och hämtat uppgifter där, också detta arkiv är öppet för allmänheten. Andra uppgifter har kommit fram genom kontakter med hembygdsföreningar i mina hemtrakter. Litteratur utgivna från länsmuseerna i Jönköping och Växjö finns med liksom arkeologisk och annan vetenskaplig litteratur, t.ex. om pollenanalyser i området. Länsmuseerna i Jönköping och Växjö har besökts.

    Hur har Uppsala universitet varit till hjälp?
    Till att börja med så har jag en fil kand. med arkeologi som huvudämne vid Stockholms Universitet sedan 1977. Vid en utgrävning i Göteborg samma år träffade jag den blivande professorn i Uppsala, Kjel Knutsson. Här föddes det framtida samarbetet med Uppsala universitet, som bland annat haft ett flertal seminarier om boken mellan 2000−2008.

    Hur kom du i kontakt med stiftelsen Gustav VI:s fond för svensk kultur?
    Detta skedde med professor Kjel Knutssons hjälp.

    Vad hoppas du att man som läsare får ut av boken/böckerna?
    Ett ökat intresse och kunskap om det förhistoriska Finnveden och Småland. Att få de hypoteser som läggs fram i ”Det förhistoriska Finnveden” satta under diskussion, inte minst då en del av dessa går emot gängse uppfattningar. Så förklaras skillnaden mellan gravfälten från äldre och yngre järnålderns gravfält århundradena e.Kr. som sista steget till det fasta gårdsbruk som fortlevat in till våra dagar, etablerad forskning anger detta i stället till ca 500 f.Kr. i samband med det då inträffade sämre klimatet. Begreppet kungar borde definieras mer än vad som sker inom etablerad forskning för att bli meningsfullt, vilket efterlyses i boken. Sockenbildningen ägde rum i två steg, något som fornlämningsmaterialet och ortnamnen pekar på. För att nämna några saker. Objektivitetsbegreppet tas upp till behandling och här ges ett förslag hur objektiviteten kan förenas med en viss subjektivism.
    Böckerna vänder sig både till fackfolk och intresserad allmänhet, vilket var en svår uppgift när det gäller språket. ”Finnvedens ABC” är en komplettering till ”Det förhistoriska Finnveden” men är också utformad så att den kan användas som ABC-bok över Finnveden självständigt.

    Arvid Svenske, 2012-01-10


    // Finnveden-böckerna på Boktorget //

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Angelika och Maria Langen, Lisen Almgren28 Juni 2011

    Snacka om kaos!
    En bok av Maria och Angelika Langen

    Konsten att aldrig ge upp
    Mor och dotter skriver en bok tillsammans

    Mamma Maria och dotter Angelika Langen kan titulera sig författarpar. Tillsammans har de skrivit en tänkvärd och pedagogisk berättelse om några år i den unga Angelikas trassliga uppväxt och tryckt boken hos Författares Bokmaskin.
    Här finns en källa att ösa ur för de föräldrar som känner sig ensamma om sina problem med tonårsbarn.
    Hur orkar en förälder sköta jobb, ny relation, bonusbarn och destruktivt utagerande eget barn – utan att själv duka under för påfrestningarna? Hur lyckas en ung människa vinna insikter och komma tillbaka upp från en lång utförsbacke? Nåja! Det var inte bara mörker. Viktigt att påpeka. De glada stunderna är hjärtevärmande. Författarna har ambitionen att läsningen ska kunna verka förebyggande för de familjer vars barn står inför tonårsproblematiken. Har det redan gått för långt, finns här hela skalan att vinna lärdom från: förvirrade tonårsbeteenden, gängbildningar och utstötning, drogernas lockelser, konfrontationer föräldrar–barn, handfallen skolledning. Men också en vaken och aktiv kommun. Det går att få stöd.

    Här följer intervjun med Angelika:
    – Jag har alltid haft en stark vilja och är det någonting som jag verkligen vill så gör jag det. Jag kan vara väldigt envis ibland. Vi började tjuvröka när vi gick i 4:an, men det var först när jag gick i 6-7:an som jag började röka mer på allvar. Varken mamma eller pappa röker.
    Du skolkade mycket …
    – En förälder kan nog få en tonåring att sluta skolka, men man måste hantera saken på rätt sätt. Kanske komma överens om en deal och inte pressa barnet och vara allt för på – då gör man raka motsatsen. Det gjorde i alla fall jag!
    Du hade velat ha tuffare lärare?
    – En lärare ska vara bestämd men samtidigt kunna lyssna på eleverna och komma överens med dem. Det är viktigt att man är bestämd – fast på rätt sätt.
    Du fortsatte att hänga med struliga kompisar. Hade du ingen tanke på att lämna dem?
    – Inte då, men jag inser idag att vissa som jag umgicks med var väl inte de lämpligaste direkt. Jag har förstått det när jag blivit äldre.
    Du säger att ni gjorde knäppa grejer. Kändes det aldrig som om det var brott ni begick? Knäpp täcker ju knappast det ni gjorde, eller?

    – Vissa saker var ju olagliga, men vi hittade även på väldigt flummiga saker som mest bara var just knäppa.
    Du begick klädstölder. Hade det blivit annorlunda om du åkt fast?
    – Hur man kan lyckas sno från H&M utan att åka fast är en fråga om hur personalen lyckades att inte märka! Vi såg till att ha lite koll på var personalen var, och så fort de tittade bort stoppade jag någonting i väskan. Hade socialen och polisen kopplats in redan då hade jag förmodligen lagt av med det direkt, det var först efter att jag åkte fast som jag blev skrämd och la av.
    Du drack alkohol och tog droger. Hur är det idag?
    – Jag tar inga droger, bara alkohol.
    Hur ser din vardag ut nu?
    – Jag jobbar just nu på ett hotell. Jag jobbar på nätterna.
    Och helgerna?
    – Umgås med kompisar.
    Du säger att du kan säga ifrån idag (du är över 20 nu).
    – Att jag kan säga ifrån nu idag handlar nog mycket om att jag har växt till mig och är mer trygg i mig själv och har lärt mig att inte bry mig om vad andra tycker och tänker.
    Hur påverkades du av föräldrarnas skilsmässa?
    – När de skilde sig så tänkte jag inte så mycket på det, det var mest jobbigt att behöva flytta varannan vecka och när jag hade glömt något hos den andra. Fast samtidigt kan jag nu efter hand tycka att det var rätt så skönt att få lite avlastning från föräldrarna.
    Hur har det gått för de andra ungdomarna?
    – Mina närmaste vänner som jag umgicks med då, umgås jag fortfarande med och det har gått bra för dem allihop.
    Du skrev på kontrakt där du fick lova saker i vardagslivet. Vad hände?
    – Kontraktet brydde jag mig inte ett dugg om, jag skrev bara på för att jag ville gå därifrån sen brydde jag mig inte. Så ett kontrakt kanske inte alltid är den bästa lösningen vid alla tillfällen.
    Du säger ofta att det är pinsamt och att du skäms för saker som du gjorde men ringde ändå till din mamma och bad om förlåtelse. Hur kom det sig?
    – När jag gjorde dumma saker tyckte jag att det var jättekul, men så fort föräldrarna kom på en då blev det pinsamt. Men det var nog bara för att jag då själv insåg hur korkad och dum jag var när jag gjorde vissa saker. Jag har alltid tyckt och tycker fortfarande, att det värsta som finns är när någon är sur på mig, det är något som verkligen stressar upp mig rejält! Tycker bara det är en jobbig känsla.
    ”Protest” tycks kunna beskriva dina skolår. Mot vad, i så fall?
    – Jag har alltid tyckt illa om när någon ska bestämma över mig säga vad jag får göra och inte. Mamma var expert på det och hon höll fast alldeles för hårt och då blev det istället så att jag gjorde tvärtemot vad hon sa – för jag blev så arg.
    Har du lärt dig att kompromissa och vika ner dig?
    – Jag skulle kanske inte kalla det att vika ner mig, utan snarare att jag har lärt mig att lyssna på andras argument och att ibland ta ett steg tillbaka.
    Vad tänkte du när din mamma slutade sitt jobb? Hon hade ju händerna fulla med problem.
    – Jag tänkte inte mycket alls på det, jag var alldeles för upptagen med mig själv. Det är nu i efterhand jag kan tänka på att det kanske inte var så kul att hon var tvungen att sluta.
    Det fanns personer utanför familjen som var bra för dig … Du gick på matlagning i kyrkan.
    – Coola tanten – hon var helt underbar. Hon lyssnade på oss och var med i våra diskussioner, jag tror att det var mycket det som gjorde att jag fick den respekten.
    Starkt av dig att komma med din berättelse. Vad fick dig att medverka?
    – Jag gick med på att skriva boken av den anledningen att jag inte skäms för vad jag har gjort. Alla har ju varit unga någon gång och begått misstag, och vi är alla olika.
    Ångrar du din medverkan?
    – Absolut inte.
    Har du något mer som borde ha kommit med i boken?
    – Naturligtvis finns det mer, men det är saker som jag har valt att behålla för mig själv.

    Och här är intervjun med Maria, Angelikas mamma:
    Hur kom skrividén upp?
    – Det var jag som tog det första initiativet till att skriva boken:
    Vi ville dela med oss av sådant som hjälpte oss, inge hopp och peppa andra att kämpa. Det var de starkaste drivkrafterna att skriva boken. Och Angelika var inte särskilt svårövertalad.
    Angelika inflikar:
    – Fast först trodde jag faktiskt att det var ett skämt. Mamma sms:ade Ska vi skriva en bok ihop? Men jag hängde på direkt.
    Varför Bokmaskinen? Frågan bollas vidare till redaktören Lisen Almgren, som driver bokförlaget Piknik:
    – Det var jag som hade hört talas om Bokmaskinen av en kompis. Hon hade samarbetat med Bokmaskinen när hon gav ut sin bok och var väldigt nöjd med det.
    Hur såg det praktiska samarbetet ut mellan dig och författarna?
    – Det fungerade väldigt bra. Vi träffades först och diskuterade vad vi hade tänkt oss och vilka olika lösningar som fanns och hur samarbetet skulle gå till. När vi hade levererat manuset gjorde Bokmaskinen ett förslag på layout, och det kändes rätt nästan med en gång. Sedan följde en del ytterligare jobb med manuset, med kompletteringar och korrektur. Formgivaren Malin Södergren hos Bokmaskinen/Ordgruppen gjorde ett kanonjobb, bland annat genom att påpeka saker som vi själva hade missat och som var jätteviktiga.
    Maria! Vad tror du skilsmässan betydde för Angelikas utveckling?
    – Inte så mycket i sig tror jag. Angelika fick dock lättare att spela ut mamma och pappa mot varandra och glida emellan oss.
    Hade gemensamma regler gått att utforma mellan de skilda föräldrarna? Har ni omprövat era tankar i det här avseendet?
    – Ja, några få grundläggande regler kan man säkert komma överens om och det är bra om man kan göra. Men allt kan inte vara lika eftersom man lever olika liv, i olika familjer och sammanhang. Men det är viktigt att man spikar reglerna tillsammans – alltså även tillsammans med barnet.
    Efter den sorgliga röjarfesten var ungdomarna glada åt att få prata med dig. Hur förklarar man sånt?
    – Jag tror att ungdomar vill prata med vuxna, att de ska finnas till hands och prata och lyssna. Det blev också ett tillfälle för ungdomarna att få be om ursäkt för vad de hade ställt till med.
    Hur kommer det sig att ni har så olika uppfattning om händelsen med den gröna cidern? Läsaren undrar om Angelika hemlighåller något eller om du var för uppriven för att se klart?
    – Vi minns det helt enkel så olika, bland annat på grund av att det var så många händelser som avlöste varandra under så kort tid.
    Kom någonsin familjeterapi på tal? Kunde BUP ha gjort något under den tidiga processen?
    – Kommunen föreslog ett antal olika åtgärder, och vi nappade på familjerådgivning. Det fungerade jättebra. BUP var aldrig aktuellt.
    Stärktes föräldrarna i sina föräldraroller av terapin?
    – Ja, verkligen.
    Hur länge pågick den? Var ni där alla tre?
    – Vi erbjöds flera olika sorters stöd, i olika konstellationer. Det var det som var den stora fördelen, att vi fick ett mer eller mindre skräddarsytt stöd utifrån våra behov i olika skeden och situationer.
    Hur klarade sig den nya relationen i allt detta?
    – Naturligtvis var det tufft och jobbigt, men det fungerade bra och jag fick mycket stöd. Och vi är fortfarande tillsammans.
    Hur kunde du sköta ditt arbete den här tiden?
    – Jag fick kämpa. Som tur var kunde jag vara någorlunda flexibel med mina arbetstider och göra jobbet på andra tider än vad jag normalt skulle ha gjort.
    Hur fungerade kommunikationen med ex-maken?
    – Den fungerade överlag bra, men problemet var att vi inte hade samma syn på vad som var problem. I det fallet fungerade det bättre när andra blev involverade.
    Var det någonsin tal om att pappan skulle skriva i boken också?
    – Han fick erbjudande om att göra det, men valde istället att läsa manuset innan boken trycktes.
    Alla förorter har sina problem. Är Haninge speciellt utsatt på något sätt?
    – Nej, det tror jag inte. Det här är inte ett förortsproblem, det förekommer överallt och både i stan och på landsbygden.
    Du skriver att det krävdes mycket detektivarbete för att ta reda på vad Angelika hade för sig. Hur går sånt till?
    – Man ringer runt till kompisar, andra föräldrar osv.
    Det fanns under åren gott om material för din dagbok. Vad betydde skrivandet för dig? Hur mycket och ofta skrev du?
    – Jag skrev periodvis, men mest för att komma ihåg, som minnesanteckningar. Det var inte i något terapeutiskt syfte och det var inte med tanke på framtiden.
    Intressant med det varvade upplägget – mor dotter. Hur gjordes valet?
    – Jag tyckte det var intressant att visa våra olika perspektiv. Det finns inte en sanning. Och många andra böcker väljer att beskriva förhållandena ur bara den ena partens perspektiv.
    Medvetna och handlingskraftiga föräldrar har ni varit. Är det något som du ångrat eller velat ha gjort på annat sätt?
    – Jag är rätt nöjd med det vi har gjort. Framförallt att vi fortsatte att kämpa och aldrig gav upp.
    Har ni fått någon respons på boken?
    – Mest positiv respons. Till exempel: Skönt att det gått bra! Modigt! Starkt! Lätt att känna igen sig i boken! Bra upplägg! Bra med råden! Gillar slutet – att det gick bra … Bra att ni vågar prata om tonårsstrul & föräldraskap, det är så känsligt, men nu kan fler våga! Ni kommer hjälpa andra!
    En del negativ respons och undrande: Nej, det är alldeles för personligt att skriva om sådana här saker… Det där var väl inget – är inte alla tonåringar så där? Är det verkligen är sant, kan inte tro att drogproblemen är så stora!? Det händer bara i Stockholm… Min dotter/son är städad & kompisarna också. Trodde att det här bara hände lågutbildade familjer med problem. Många berättar sin egen historia för oss!

    Man anar att Maria och Angelika har åstadkommit något personligt storartat och att den genomgångna författar- och skrivarprocessen kommer att visa sig ha varit en avgörande period i livet både för dem själva och deras familjer. Och förhoppningsvis är Snacka om Kaos! andra läsare till stöd.

    // PIKNIK FÖRLAGS HEMSIDA //

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Henrik Brolin14 Juni 2011

    Henrik Brolin, träarbetaren som bestämde sig för att skriva böcker på sin ålders höst. Henrik Brolin är född 1924. Arbete med trä och virke har han som huvudintresse och med en bakgrund som byggnadsingenjör, småbrukare med eget skogs- och jordbruk, byggare av energisnåla hus och skåpbyggare får han lov att kallas mångsysslare.

    ”Fundringar”, ”Andra Fundringar”, ”Tankens Vilda Framfart”, ”Rotsnurr” och ”Spånor” är alla Henrik Brolins skapelser. Utgivna mellan 2008 och 2011. Böckerna är från början marginalanteckningar som under åren vuxit till fem volymer med spridda funderingar. Han låter sina tankar vandra och behandlar både höstpromenader och det dagspolitiska läget. Spånor, fundringar, rotsnurr, alltsammans är det ord för funderingar som trängs i huvudet och vill ut och ned på papper. Små anteckningar som ansamlats under årens gång.

    Vanvördiga skåp är en annan sida av Henrik Brolin. Vad han gör är att han tar överblivet virke som snickare inte använt av olika anledningar, de kan vara defekta eller innehålla kvistar och rötter, och bygger skåp av dem. Inom träarbete tycker han att Anders Åberg är värd att uppmärksamma, en träkonstnär som jobbar med modeller av hus och städer.

    Henrik är från Ekshärad i Värmland, men bor numera i Solna i Stockholm. Några fler böcker vet han inte om det blir, men han är nöjd med de han hittills har gett ut.

    Arvid Svenske, 16/5 2011′

    Henrik Brolins skåp, några byggda med 6000-årigt virke kan du se på hans hemsida:
    www.henrikbrolin.se
    är Henrik Brolins hemsida.

    Böcker av Brolin på Boktorget.

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Fredrik Mercury Scherling16 Mars 2011

    Pestens Tid
    Bokomslaget — två hårt knutna nävar på muskulösa, sargade underarmar. Raseri? Uppror? Nej, det står för en stark ångestfylld förtvivlan, säger författaren. Denne läsare tvekar… Att den som har ett osynligt funktionshinder söker förstå och lindra är naturligt. Den drabbade går genom livet i en ständig strävan att söka förståelse — inte alltid lättvunnen.
    — Vändningen för mig kom när jag så småningom fick kontakt med psykiatern Per-Axel Karlsson på Piteå rättspsyk i Öjebyn, säger Fredrik-Mercury Scherling, som numer bor i lägenhet på Åsens gruppboende i Norrköping tillsammans med sitt goda sällskapet — katten Skrållan.
    Fyra gånger om dagen är det medicinering och dessemellan gemensamma måltider.
    — Jag har aldrig mått så bra, säger 36-årige Fredrik-Mercury Scherling om sitt psykiska tillstånd idag, vilket står i bjärt kontrast till vad som utspelas i hans bok Pestens Tid, med underrubriken En självbiografi om mobbning, Asperger, tvång och min tid i rättspsykiatrin – en personlig berättelse om obarmhärtig konfrontation med samhället och dess företrädare.
    Fredrik-Mercury Scherlings liv var en gång ett vardagsdrama med tvära kast mellan djupaste förtvivlan och ett aldrig nedsläckt hopp om en mänskligare framtid, allt medan hugg och slag ges och tas i ett gatlopp mellan institutioner och sjukhus, vårdare och olycksbröder. Lärdomar vinns på vägen – med avsevärd möda. De hinder som den unge författaren tvingats ta sig över ter sig för intervjuaren som omänskligt höga.

    Under en period på Säters rättspsykiatriska säkerhetsavdelning väcks hos Fredrik-Mercury Scherling tanken att teckna ned erfarenheterna.
    — Det var avdelningsföreståndaren som sa »att du inte skriver en bok om ditt liv« vilket jag lagrade tills vidare på »hårddisken«.
    — Sedan när jag mådde bättre i Piteå så satte jag igång. Det bestod i resor med buss till biblioteksdatorer och jag använde mig bland annat av usb-minnen att lagra det jag skrev. Sedan kollade jag upp något lämpligt sätt att trycka boken genom betalning. Jag hittade Författares Bokmaskin och snart var »tryckningen i full gång«.
    (En spännande och upprörande läsning blev det.)

    Har ditt funktionshinder Aspergers syndrom varit en styrka på något sätt?
    — Framförallt är det min envishet som fått mig att överleva allt negativt. Och Asperger är inte någon psykisk sjukdom, betonar Fredrik-Mercury Scherling. Det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder! Men jag har en flerdiagnos, dvs. Asperger, symptomfattig Schizofreni (kallas även simplexform), och tvångssyndrom, samt impulskontrollstörning.

    Du är knappast ensam om Asperger?!
    — Nej. Man tror att sådana genier som Albert Einstein och filosofen Wittgenstein också hade det. Och det är inte alla gånger det är ett handikapp heller. Det kan faktiskt vara en styrka!

    Du har ett ovanligt namn… Mercury?! Kvicksilver på engelska eller guden Merkurius eller planeten närmast solen!
    — Ja, det tog jag efter sångaren i gruppen Queen, Freddie Mercury. Fast en del kanske tänker på båtmotorer med samma namn, ha ha.

    Är musik viktigt för dig?
    — Musiken har betytt mycket för mig, och gör fortfarande. Budskapet i texterna. Fast nu lyssnar jag nästan aldrig på någon musik.

    Hur kommer det sig?
    — Det vet jag faktiskt inte.

    Läser du något?
    — Romaner har jag aldrig läst, men däremot fackböcker. Jag läser på Komvux och har fått VG i datakunskap och MVG i socialpsykiatri och strävar efter ett MVG i medicinsk grundkurs. Det är roligt att göra lite revansch i livet just gällande skolan eftersom jag hade så dåliga odds då.

    Du talar varmt om din familj och släkt. Hur har deras stöd till dig sett ut?
    — Vid till exempel tiden på Vadstena rättspsyk så gjorde mina nära och kära upp en form av schema så att till exempel min ena bror ringde på tisdag och min andra på onsdag. På så sätt fick jag ett samtal varje dag istället för typ tre ena dagen och nästa dag inget. Jag har alltid fått besök av dem, och vid behov lånat eller fått pengar.

    Apropå tal- och språkproblem som är förknippade med funktionshindret. Hur skulle du beskriva ditt sätt att tala respektive skriva? Har det varit svårt att omsätta berättelsen i text? Hur har processen sett ut och har det tagit lång tid?
    — Jag talar nog rätt så vårdat, det vill säga använder lite krångliga termer ibland. Pratar nog rakt ut om vissa saker och tänker inte alltid på följderna. Vid Asperger kan man ju ha problem med olika sociala regler, det gäller ju också språket man använder. Jag tycker nog inte det har varit jättesvårt att omsätta allt i text. Visserligen känns det viktigt att det blir precis så som jag känner i texten. Detaljer som jag inte tycker stämmer kan störa mig något oerhört. Jag har inte exakt koll på hur lång tid det tog men mindre än ett år.

    Är du med i någon förening, till exempel Moomsteatern? Har du träffat några därifrån? Intresserar du dig för föreningsliv av något slag?
    — Har aldrig intresserat mig för teater. Kan bero på mitt tvångssyndrom och Asperger. Har alltid känt lite motstånd till teater. Kanske på grund av att det handlar om att öppna sina känslor och dela med sig av dem.

    Utövar du fortfarande kampsport? Hur mycket tränar du? Du är en stor och stark kille!
    — Jag utövar fortfarande kampsport men kör för mig själv på grund av ett envist diskbråck. Normalt tränar man 1 timme 2 dagar i veckan men jag tränar och har tränat mycket hemma och det är nödvändigt för att kunna lära sig allt.

    Du skriver att det är först när man själv blir förälder som man förstår hur mycket man älskar sitt barn. Har du själv funderingar på att bilda familj?
    — Funderingar kan man få men tyvärr… tror jag inte det blir möjligt på grund av mina psykiska sjukdomar. Jag får hålla tillgodo med mina brorsöner, säger Fredrik-Mercury Scherling och verkar ganska nöjd med sin situation trots allt, medan katten Skrållan skriker övergivet och svartsjukt i bakgrunden.

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Seitsikko skrivargrupp16 Mars 2011

    Voimalla seitsemän naisen är en bok skriven av skrivargruppen Seitsikko som samlats under fem års tid för att skriva och läsa upp sina texter.
    Sju kvinnor härstammande från Finland delar med sig av sina livserfarenheter. Den har en stor bredd, ämnen som tas upp sträcker sig från vardagens små under till livets stora händelser. Möten med människor, familj och släkt, vänner, kulturupplevelser, resor ryms i denna antologi. Det mesta är skrivet på prosa men det finns även ett flertal dikter med. Mycket allvar och mycket humor finns i denna bok som samlar erfarenheter från långt liv ända från barndomens Finland till Sverigeåren med studier, arbete, familj, resor, kultur. Nu är gruppen framme vid de gyllene åren som pensionär då det finns möjlighet att tänka efter, fundera, se på sitt liv med eftertanke och skriva om livet.

    Viiden vuoden ajan kokoontui kirjoittajapiiri Seitsikko kirjoittamaan
    Omaelämänkerrallisia tekstejä, sekä runoja että suorasanaisia välähdyksiä elämäntaipaleelta.
    Jaettiin iloja ja suruja, tuettiin toinen toisiamme ja kannettiin toinen toistemme huolia. Viiteen vuoteen mahtuu paljon elämää, on iloja ja suruja, siihen kuuluu sukulaisia ja ystäviä, joiden elämää on seurattu. On matkustettu, viisastuttu ja eletty elämää. Kaiken aikaa on noustu mäkeä ylös kahdesti kuussa kirjoittamaan elämästä, käymään läpi menneitä ja olemaan läsnä tässä ja nyt. Kokoontuminen kirjoittamaan on ollut voimauttavaa ja eheyttävää, mutta se on myös ollut todellinen ilon lähde. Tekstit kirjoitettiin osaksi kotona, osaksi kokoontuessa ja ne luettiin ääneen. Viisivuotislahjaksi itselleen ryhmä kokosi tämän tekstikokoelman, josta myös sukulaiset ja ystävät voivat ammentaa.

  • Voimalla seitsemän naisen på Boktorget.
  • Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Curt O Wallerud11 Mars 2011

    Curt O Wallerud är kanske Författares Bokmaskins mest notoriske författare. Allt som allt har han givit ut elva romaner genom FB. De tre första under pseudonymen Oscar Bauer. Utöver bokutgivning har Wallerud även skrivit revyer för teatrar och för TV. Daglig tecknare i Västmanlands Läns Tidning har han varit sedan 1959, och 2009 kom följaktligen COW i VLT, en liten jubileumsskrift, en hyllning till hans femtio år på tidningen. Han har även haft ett antal utställningar, mest frekvent på Galleri Oasen på Lidingö.

    Jag började som skribent på Västmanlands läns tidning på sextiotalet. Då skrev jag mest på Revysidan, som det hette på den tiden. Två av mina böcker är baserade på materialet från den tiden. Min huvudsyssla är teckningen , böckerna är egentligen bara något jag gör vid sidan om, på kul.

    Författaren om hur och varför han skriver:
    Min grundprincip är att jag och läsarna ska ha roligt, att de skall underhållas. Jag skriver inga tunga dramer. Det får någon annan göra.

    2004 var året då han fann Författares Bokmaskin:
    Det föll sig så att jag promenerade nedför S:t Eriksgatan. Jag brukade gå den vägen ned mot mitt favoritstråk nere vid Norr Mälarstrand, för en promenad längst med vattnet, men den här dagen följde inte det vanliga mönstret. En port av trä, som jag hade gått förbi både en och två gånger, fick jag nu syn på. Det satt en skylt på dörren där det stod »Författares Bokmaskin. För det fria ordet«. Jag undrade lite över detta. Det var ännu ett tryckeri i mängden, hade skickat mina manuskript  till många förlag och fått ett »tack, men nej tack«, men det här verkade lovande. Jag gick in, ned för en trappa och kom till Bokmaskinen. Där  blev jag väl mottagen och gillade det så mycket att jag kom tillbaka.  Många gånger.

    Vid intervju i november 2009 har hans böcker inte riktigt sålt som han hoppats, men han deppar inte:
    Mina  böcker kanske är svåra att begripa, vad vet jag. Det är inte som alla  dessa B-kändisar som ger ut böcker till höger och vänster, som har pengar och syns i tv. Det är kanske väl nischat, men jag tycker inte att  det är speciellt komplicerat stilistiskt sett.

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Berit Ölund05 Oktober 2010

    Berit Ölund är författare från Piteå. Hennes debutroman Boken om Albin och Märta handlar om »vanligt folk i Norrbotten från förra sekelskiftet«. Hon har arbetat som lärarinna i fyrtio år, varav trettio i Luleå och tio i Stockholm, och hon är även aktiv inom PRO och Luleås socialdemokrater. På meritlistan syns medverkan i Arbetarrörelsen, Röda korset, Rädda barnen samt Fredsrörelsen.

    Berit fick en artikel publicerad i Piteåtidningen redan i sjätte klass och fick därefter allt större lust för skrivandet. Hon skrev dagbok i många år och bearbetade sin hemsituation med en alkoholiserad pappa och allt vad det innebar. Sedan dess har hon som nämnts ovan arbetat som bland annat lärare. Författares Bokmaskin upptäckte hon när hon genomsökte Internet för att hitta ett tryckeri villigt att ta sig an hennes bok.

    Berit har nu tryckt sin bok i trehundra exemplar och sålt slut. Hon planerar att trycka upp mer. Hon skriver även på en uppföljare till Albin och Märta.

    Hon tycker det bästa med Författares Bokmaskin är att medarbetarna är väldigt seriösa och duktiga på vad de gör. Hon kunde själv ta del i arbetet, fick gehör för sina synpunkter och fortlöpande information om processen.

    Svara

    Din e-post kommer inte vara synlig för andra besökare. Nödvändiga fält *

    *

    You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>